Aftonbladet – 9 juni 1843, sida 2

Marie Charlotte de Ferron, enka efter trädgårdsmästaren Jean de Ferron, så stod Ma Bonne antecknad i Witomta kyrkobok, född år 1766, enka 1794. Det var allt, det var den korta berättelsen om ett lif, fullt af vexlingar. Huru mycket skulle ej en kyrkobok med alla sina namn och alla sina årtal säga, och huru mycket säger den ej redan. På den ena raden står födelsedagen antecknad, på den andra bröllopsdagen och på den tredje dödsdagen, och mellan dem ligga tusende bändelser, floder af tårar och många droppar a! ren glädje. Mademoiselle de Perrin var en tid Marie Antoinettes kammarjungfru, en skön flicka med smak och bildning, som mången afton läste högt för sin drottning och som fick följa henne öfverallt, då Frankrikes sköna herrskarinna ville glömma etikettens tvång och den bullrande hufvudstaden, flydde ut till lilla Trianon, en anläggning, som stod i samma förhållande till Versaille, som en blyg ängblomma står till den klippta buxbomshäcken natur bredvid konsten. Lilla Trianon var Marie Antoinettes favoritställe, det var en villa, nätt och smakfull, värdig en drottning, men likväl landtlig; det var en tillflyktsort för barnasinnet, som innu lyste fram i den sköna drottningens alla handlingar, der först fann hon sig fri och glad och kunde andas ut, kejsarbarnet. Det var herr de Ferron, öfverträdgårdsmästaren vid Versaille, som anlagt parkerne vid Trianon; det var anläggningar, värdige en le Notres efterträdare; men i en annan stil än den gamle klassikern i trädgårdskonsten. Le Notres gjorde allt regelmässigt, införde ett slags arkitektur af vexande massor, al snörräta trädrader, af klippta häckar och jemna öfhvalf. De Ferron deremot skapade Trianons park efter naturen, men efter en skön natur; här ät han trädmassorna höja sig, der åter utbredde sig en liten slätt, här kastade han ett tempel mellan träden och der åter blott några afbrutna pelare, ett slags ruin, öfvervext med buskar och