Aftonbladet – 9 juni 1843, sida 2

arbetsfördelningen, allt efter hvars och ens större eller mindre hästkrafter och hästminne. En bok gifves det dock, som på hvar och en fått bevisa sin svettdrifvande förmåga ; vetenskaperna förkofra sig så hastigt nu för tiden, att man icke kan vara säker på hvad boken heter i dag; i den tiden då jag gjorde hennes bekantskap, hette hon grammatika, och vi ha nämnt henne med aktning en gång förut under den gamla firman. Bland det första hon lärde oss, var, såsom vi i vår menlöshet funno besynnerligt nog, att deklinera. Deklinera kan vara en god sak, åtminstone är det något, som måste genomgås; men det är visst och sannt att de framsteg man gör blifva icke förvånande om man ideligen deklinerar. Man bör således i god och läglig tid vara betänkt på att äfven konjugera; men man skall konjugera rätt och regulariter, utan alla grammatikalfel, ty grammatikalfelskulle bara bekymra läsemästaren. Grammatica latina, den grammatikan som gjorde kung Christian den förstes olycka i Romy hade förr i verlden fyra reguliera konjugationer; i reformernas tid kan man icke veta huru mången den får hädanefter. Den första hette amare, den andra docerec, den tredje legere och den fjerde audire, det var hvad man lärde konjugera då för tiden. Att älska hvaran-. dra, undervisa hvarandra, läsa hvarandra och lyssna till hvarandra, torde ännu i dag icke vara så oäfna konjugationsexempel. Vi arme läsemästare kunna intet bättre och enfaldigare önska, än att nordens trenne folk, som till ursprung, tungomål, luftstreck, bildning, meningar och seder äro så beslägtade, att de, som hafva alla en moder, såsom en af våra gäster så sannt anmärkte, måtte af grammatikans oskyldiga exempel allt mer och mer lära sig dessa fyra konjugationer. En skål för de nordiska folkens kordiala, intellektuella, litterära och societära närmande till hvarandra! tt — Den helsning, hvarmed de studerande emottogos vid deras besök på Nya teatern, var följande: Då vi här hafva den lyckan, att helsa våra danska gäster välkomna och tacka dem för det besök, hvarmed de behagat hedra Nya teatern, ger detta oss en serskild anledning att prisa de förändrade tiderna och de förändringar i tänkesätt och åsigter de medfört. För snart 400 år sedan, den 40 Oktober 4474, stod på Brunkeberg ett slag mellan Danskar och Svenskar, hvilket slöts vid Neckströmmen, som fylldes med lik. På denna plats, der Nya teatern nu står, flöt fordom Neckströmmen. Der dess böljor fordom färgades af båda folkens blod står nu denna teater och här sitta nu de längesedan förmultnade kämparnes ättlingar, vänskapligt tillsammans att skåda snillets och konsternas fredliga strid. Låtom oss tro, att det ej är en blott tillfällighet, att så skett. Låtom oss tro, att i händelsernas stora kedja, der ingen slump finnes, är detta sammanträffande blott en af de många vinkar, menniskan erhåller af en vis Försyn, att känna sig sjelf. och blir värdig sin bestämmelse. Det är tidehvarfvets upplysning vi hafva att tacka för denna lyckliga förändring. Hädanefter skola Nordens trenne brödrafolk ej mer täfla om, hvem som har det skarpaste svärdet, slipadt mot grannen, utan hvem som har de bäst odlade själsgåfvorna, den bäst odlade jorden, den bästa vetenskapliga litterära och artistiska bildning, och om Dansken, Norrmannen eller Svensken bar någotdera, skall han tro, att det gemensamma Skandinavien eger det.n — Uti beskrifningen om de studerande vännernas besök på Nya teatern sistlidne onsdag, har mindre egentligt det uttryck blifvit begagnadt, att pHr Lindeberg framropades,; Hr kapten Lindeberg befann sig nemligen på amfiteatern, sarat af. hörde och besvarade der det till honom adresserade tal.