Aftonbladet – 9 juni 1843, sida 2

ppsökt. Far fort att uppfriska oss med frukter-mogade under en varmare sol, aldrig förgätande, att det r Svensk jord, som skall fostra utsädet. Lefve Lunds universitet! Lefve dess fäder! Lefve ess söner! Detta besvarades af Med. kandidaten Thome. Boktryckaren IL. J. Hjertas, för Norge, Chrilianias universitet och dess studerande. Vi skulle lemna en af dagens fordringar och en af åra egna lifliga önskningar ouppfyllda, om vi icke id detta tillfälle kastade en blick åt andra sidan fjelen. Jag har den äran att föreslå en skål för univeritetet i Christiania och dess ungdom, för det fria lorges söner. Vi beklaga att icke i dag ega denlycan att få helsa flera representanter derifrån här iland oss; men skålen är icke mindre varm derföre tt den tömmes för frånvarande vänner. Vi anbåle att våra härvarande gäster från Norge ville emotaga och till sina kamrater och landsmän framföra ett nkelt handslag, och jag tror mig icke säga för mycket tt det räckes lika innerligt och trofast, icke blott af ss, som bo i Sverges hufvudstad, utan äfven af våra väster ifrån södern och på andra sidan Sundet. Det ir, mine herrar, ett faktum, som alla känna ochingen estrider, att Sverge och Norge nu snart i trettio år varit förenade — genom en riksakt. Många olika ankar och meningsstrider hafva under dessa år upptått och sökt göra sig gällande om de mer eller minIre fördelarna — de materiella fördelarna — af denna förening; äfven dystra spådomar om dess bestånd iafva någon gång blifvit framkastade; men jag vet utt jag uttrycker en tanka hos den största delen, och ror, att hela den närvarande församlingen deruti intämmer, då jag yttrar den öfvertygelsen, att denna örening med hvarje år sammanknytes allt mera förroligt och broderligt, icke egentligen genom riksakens band utan genom det vida fassare, oslitliga, inre vand, som med hvarje generation, okufveligt af hvarje notstånd, drager folken närmare intill hvarandra — genom sympatiens band, för andlig förädling och vorgerlig frihet. Och hvarest skulle väl detta band vara starkare än emellan afkomlingarneaf samma örfäder, barnen af samma moder, de trenne grenarna: af den gemensamma ur en rot uppvexta stammen? Jag. skall icke uttrycka mig vidlyftigare häröfver; emedan jag är öfvertygad att de flesta förstå meningen bäst, just derigenom, att jag icke yttrar något mera. Jag vill blott tillägga, att om tanken på brödrafolket från vår sida visserligen äfven dröjer vid det närvarande, så fäster den sig likväl vid detta tillfälle ännu mera och förnämligast vid hoppet oeh framtiden; och hoppet och framtiden äro ju framförallt ungdomens skönaste prerogatif och tillhörighet. En skål för brödrafolket och dess ungdom! Detta besvarades i några ord af Hr Rambech. Bohhandlaren, mag. Bagge, för Upsala. Jag har äran föreslå en skål för Sverges äldsta universitet, det vidtfrejdade Upsala! Hel dig, du lärdomens högskola, du på herrliga minnen rika! Svea satte dig till väktare öfver det urgamla, det älta Svenska, och slöt dig derföre djupt in i sitt sköte mellan sina höga berg och sina mörka skogar. Med djupt allvar, med orubblig ståndaktighet har du fyllt och fyller ännu ditt värf; men under den allvarliga ytan bibehöll du dock alltid det ungdomsfriska sinnet. Du känner det väl, stora minnen äro folkets dyrbaraste arf. Far fort att för Sverges ungdom tolka minnets bok, lär den ock att akta på framtidens tecken! En skål, innerlig och varm, för Upsala universitet! Skål för de gamle, skål för de unge! Besvarades af Mag. Ström. Efter dessa skålar följde det i gårdagsbladet omnämnde allvarsamma talet om Skandinaviens enhet af Hr Poulsen; hvarefter åter uppträdde Hr professor Thomander: Vi hafva i de lifligaste färger sett för oss tecknas afskedets smärta. Ehuru bitter den må vara, är det dock icke rätt att mannen låter öfverväldiga sig af en dyster sinnesstämning. Må det tillåtas mig att löna den sista talarens exempel ur vår historia, med ett annat, som för öfrigt icke har någon märkvärdighet. Den första Oldenburgaren, som regerade öfver de tre nordiska rikena, företog sig, som bekant är, för omkring 370 år sedan, en romareresa. Han förde då med sig 150 hästar. Det var på den tiden rätt hederligt, numera är det en mera lätt sak att fara åstad med 4150 hästars kraft; man ser således att den nordiska kraften åtminstone i detta hänseendet måtte vara i eit starkt tilltagande. Resan behagade den förnäma pilgrimen väl: han blef på det förbindligaste emottagen hvar han framfor. Från Comer-sjöns förtjusande stränder kommo till och med sköna ungmör den andäktiga resanden till mötes med sång och musik och med en anrättning, nästan ännu tarfligare än denna dagens: den skall ha bestått af bara vin och hvetebröd. Men då han hade intågat på Vaticanen i Rom och påfven förmärkte att kungen kunde intet latin, påstår Hvitfeld, att hans helighet förundrade sig storligen,att slik en väldig herre icke hade studerat. Vi hade väl samtligen stått oss bättre hos hans helighet i den delen. Böckerna äro nu för tiden vida flera än då, deras antal har stigit ännu starkare än hästkrafternas, och hvad värre är, ännu har icke den ångmaschin blifvit uppfunnen, som kunde-bjelpa oss att genomläsa dem alla. Vi arme läsemästare ha derföre hitintills måst förhjelpa oss fram så godt vi kunna i vår vedermöda, medelst en annan uppfinning, nemligen