Aftonbladet – 9 juni 1843, sida 2

het hos en annan. Huru glad var ej gumman då randningen i ett tyg tog sig väl ut eller om ljusstöpet lyckades; också, underlät hon aldrig att skratta rätt bjertligt, då hon stöpte ljus, på det att de skulle brinna klarare. Hon var för öfrigt temligen skråckfull, hade underliga idger i många ting, iakttog en mängd försigtighetsreglor som andra anse alldeles onödiga, och förstod sig till och med något på sympathikurer. Hon var, med ett ord, sådan som hennes inskränkta erfarenhet och ett lifligt naturligt förstånd gjort henne. Hon var hvarken mer eller mindre än en god och beskedlig gumma utan anspråk, men också utan högre njutningar än ögonblickets och dem som kunde erbjuda sig inom den trånga kretsen af hennes känslor. Ma Bonne hade ännu på ålderdomen detta fina sätt att vara och denna egna gången aftankar och känslor, som hela lifvet igenom förråder följderna af en fin bildning och vana vid sällskapslifvet. Man skulle sagt, att hon förde sig som en drottning, ty äfven hennes vänskap och hennes kärlek hade stämpeln af ett nedlåtande, om ej den goda gummans öga uttryckt så mycket deltagande, så mycken tillgifvenhet, att man fann att hon den största delen af sin lefnad hade vistats bland folket och blott.i sin barndom och ungdom hade varit aflägsnad derifrån. Ma Bonnes kammare var, så liten den var, ett tempel, der smakens och bildningens ande tagit sig rum; anordningen -af blommorna, af spegeln, de få böckerna och sängen med sitt rosiga omhänge var prydlig och nätt; det såg ut som om en rik och förnäm dam blott för ro skull satt sig ner i en liten koja och var en slags efterbärmning af den tiden, då Ludvig XVI. gick klädd som mjölnare, Marie Antoinette som bondhustru och grefven af Artois som skolmästare i den lilla fantastiska byn vid Trianon. Ma Bonne hade också skäl att älska denna nätta, denna utsirade enfald, som hon ännu på ålderdomen sökte att bibehålla i sitt rum.