Aftonbladet – 1 juni 1843, sida 2

Hoiho leda dem till Kinas lågländta mark (enligt hvad Schuking visat oss): Indus, Ganges och Bramaputra leda dem till Indiens vidsträckta fälts Då vi nödgats i den möjligaste korthet sammandraga sjelfva texten till hvad vi här anfört ur greve Björnstjernas arbete, ha vi så mycket mindre kunnat finna plats för de många noterna, hvari författaren, punkt för punkt, hänvisat på de ur en mängd fremmande skrifter hemtade bevisen för sina äsigter. Det är för öfrigt med så mycket större tillfredsställelse, som vi sett oss kunna göra rättvisa åt det förtjenstfulla i orefve Björnstjernas här ifrågavarande arbete, som det skett utan minsta äfventyr att synas smickra eller hvad man kallar puffa; då så väl allmänheten, som grefve Björnstjerna sjelf väl torde erinra sig, att Aftonbladet icke vid alla tillfällen kunnat bedöma grefvens litterära verksamhet från en lika förmånlig sida. Hr orefven har väl ej heller i närvarande skrift förmått afhålla sig från att på några ställen orda för sin favoritsats, om börds-aristokratiens nödvändighet för mensklighetens lycka, eller uraktlåta upprepandet af sina förkastelsedomar öfver Amerika; men då dessa små hors docuvre borttaga så liten plats för bokens bättre innehåll, så kan det vara nog med den anmärkningen, att vi icke förbisett dem, fastän vi ej velat fästa oss vid småsaker. när det hela är af värde. Det förhåller sig, besynnerligt nog, alldeles tvertom med de mundtliga omdömen, som cirkulera i vissa sällskapskretsar i afseende på författarens arbeten. Man förspörjer deribland sällan någon anmärkning vid hans politiska skriftställeri, men så mycket mer öfver hans tycke för fornforskning och rent vetenskapliga undersökningar. Så t. ex. ha vi långt förrän den här ifrågavarande skriften lemnade pressen, hört innehållet deraf recenseras på förhand såsom bekant på vissa håll, och med tillägg och kommentarier, som för grefve Björnsjernas författarerykte varit ingenting mindre än afundsvärda. Man tycks i en del kretsar icke kunna förlåta honom att han — grefven, generalen, envoyten — ej fipner sig ha nog. af den rang i samhället, som riddarhusregistren och statskalendern förbehålla honom, utan äfven eftersträfvar andra förtjenster än bördens och fullmakternas. Man anser det för nära nog en svaghet, att ej säga något värre, hvarmed han blifvit smittad i Englands på besynnerligheter så fruktbara töckenlut. Han sjelf hyser påtagligen helt andra åsigter om aristokratiens bestämmelse; vi skulle tro att äfven hans vetenskapliga äflan härrör till ej så ringa del just från hans egenskap att vara en så afgjord och oböjlig aristokrat, och att hans långvariga vistelse i England väsendtligen bidragit till utvecklande af hans för en Svensk högvälborenhet så ovanliga åsigt af adelns samhällsställning. Han har sannolikt märkt sig till minnes huru Englands adel vunnit i opinionen inom hela Europa, genom de litterära förtjensterna hos några bland dess ledamöter, och han tycker kanske, att det ej kunde vara så ändamälslöst om den Svenska röjde några liknande bemödanden. Vore häns åsigt denna, så har han gjort hvad han förmått för exemplets skull, och man skall åtminstone i England uppskatta hans företag ur en förmånligare synpunkt. Det lärer ej kunna nekas, att aristokratien kan i någon mån afbörda sin skuld till samhället för sina privilegier, genom att använda sin myckna ledighet på odling af vetenskaperna till samhällets gagn, och utan inskränkning blott till sitt eget nöje. De exempel härpå, Som en del af Engelska aristokratiens medlemmar lemnat i nästan hvart århundrade sedan reformationen, hafva lyst fram inför Englands folk, emellan kappränningarne, räjagterne och hasardspelen; och då den från skilda sekler samlade dagern af litterära förtjenster dröjer qvar, medan det vidriga skimret af lyx och överdäåd försvinner i sin: födelsestund, så har en del af Engelska aristokratiens vetenskapliga verksamhet efterhand samlat åt Englands adel ett kapital af förtjenst, som är i jemn tillvext, och som Engelska aristokratismens beundrare ej heller : underlåta ett påpeka, så ofta fråga uppstår om bördsadelns ofruktbarhet för samhället och dess ensidiga gagn blott för sig sjelf; ehuru kapitalet naturligtvis mest anlitas af dem bland ståndsförvandterne, som minst bidraga sjelfva till dess förkofran. Möjligheten för Engelska aristokratien att föröka detsamma beror ej så obetydligt på den klosterlärdom, som den tog i arf efter den katolska hierarkien, när reformationen infördes, och som den sedan qvarhållit vid lärosätena med vanlig Anglosaxisk envishet. I andra länder äro dylika sysselsättningar mindre brukliga bland adeln; denna trotsar der de oprivilegierades hån, likasom deras hat, utan att tro sig behöfva afväpna någotdera genom : personliga bemödanden. När derföre grefve Björnstjerna tycks ha tillegnat sig den Engelska aristokratiens åsigter äfven i denna vackrare riktning, och vilja tillämpa dem i sin fädernebygd, så möter man hans verksamhet med förnämt medlidande, vill ha den ansedd som fjesk, fåfänga, popularitetsjagt och hvad annat den högtuppsatta lättjan kan hitta på för att, om möjligt, för sig sjelf beslöja medvetandet om sin egen oförmåga. Om han med sina skrifter förvärfvar kallelser till ledamotskap i litterära Samfund: hvad mer? Vinna ej andra detsamma genom de ofrelseburna vetenskapsmännens sjelfföraktande medgörlighet, utan att de högättade behöfva nedlåta sig till täflan med dem? — Man skulle tro att grefve Björnstjerna funnit på andra håll en ersättning för det beställsamma förtal, som kringsmygt honom i den högre sferen; men han har ej rönt stort mer uppmuntran från sina ofrälse landsmän: De lycksökande deribland anse för en pligt att konformera sig med sina patroner och gynnare. De öfrige se i hans misstag och hans språkfel (alstren af hans visst ej sjelfförvållade brist på Engelskt-klassisk uppfostran), en mängd skäl att visa honom tillbaka i den förnäma okunnighetens krets, hvari de efter den moderna demokratiens icke okloka beräkning tycka bördsaristokratien böra stadna qvar, tills den hunnit sammansjunka i sin egen oduglighet, dagligen blottad mer och mer vid tidehvarfvets för det öfriga samhället jemnt klarnande ljus. Det är under så vidriga omständigheter någonting vackert att se den oförtrutne mannen icke låta afskräcka sig hvarken genom en inskränkt ståndsfåfängas små anmärkningar under hand, eller den lärda skråandans missnöje med intrånget; utan knappt hafva låtit ett äldre verk gå af stapeln, innan han är sysselsatt med samlande af materialier till ett nytt. dne 2 Rv NVÅ TEA TEDAN