Aftonbladet – 29 maj 1843, sida 2

ma deruti, att denna berättelse är rätt humoristisk, men processen af landshöfdingeembetet förealler deremot, åtminstone tills vidare upplysninar erhållas, alltför summarisk. Vi hafveicke den förmånen att närmare känna Hr Riiss ställning i samhället, ehuru hans person och manhaftiga utseende är oss ganska väl bekant, sedan den tiden, då han promenerade på sin bekanta något magra racehäst,, hör i hufvudstaden. Men om ock Hr Riiss skulle kunna af en och annan betraktas såsom en äfventyrare, i anseende till hans oenom trycket bekanta reseäfventyr, hvarom en fullständig beskrifning riktat vår litteratur, så hafve vi likväl aldrig hört någon påminnelse mot hans frejd, och om han är eller varit verklig Apothekare, så måtte han äga rättighet ttbåde sjelf förflytta sig hvar han behagar och hafva en person i sitt sällskap eller i sin tjenst, om han ansvarar för dess kronoutskylder, likaväl som sådant icke skulle förnekas ett verkligt geheimeråd eller en verklig kammarjunkare,, äfven om den medhafde personen skule tillhöra det andra könet. Man bör väl icke, intill dess närmare underrättelser kunna erhållas, hvilka Westeråsbladet utan tvifvel kan meddela, direkt klandra Konungens Befallningshafvandes förfarande, ty sådana omständigheter kunna ju förekomma, som rättfärdiga dess, efter utseendet våldsamma åtgärd; men finnes ingenting annat, än det som synes af den ofvannämnda artikeln, hvari det ej ens uppgifvits att den ifrågavarande sällskapspersonen begått något brott eller föranledt någon allmän skandal, som kunde åstadkomma allmänt buller och oväsen, så synes förfarandet innefatta ett intrång af den offentliga makten på det enskilda lifvets område, som skulle leda till -betänkliga följder och upptäckter för vida högre och mera betydande personer än apothekaren Riiss, om systemet skulle med konseqvens börja göras gällande, t. ex. här i hufvudstaden. Vi frukta verkligen, att vederbörande myndigheter derigenom, om äfven i den berömligaste afsigt; skulle taga sig vatten öfver hufvudet, och tanken härpå erinrar oss om ett kapitel i Min son på galejan, der det talas om pett besynnerligt slags skeppsråttor,, som det skall vara förgäfves att söka utrota. I