Aftonbladet – 29 maj 1843, sida 2

dentligen en gång i månaden anlände med klockarepost, äfven andra tidningar buntvis från prosten;. men merendels defekta och i långa intervaller. Pastor Akerlind var likväl ej nyfiken, utan läste om dagens händelser och de politiska strider, som nu kämpas i landena, med fullkomligt lika trankilitet, som om han läst Curtius eller Sallustius; han satt på sin lilla prestgård, liksom han suttit utom staten, och märkte ej andra stormar, än dem, som böjde på klockstapelns kors; med ett ord, pastorn följde ej med sin tid, och befann sig väl deraf. Pastor Åkerlind var en prestman af gammalt skrot och korn, en af dessa älskliga gengångare från en annan tid, då stat och kyrka voro tvenne syskon, som ej ännu kommit i gräl om arfvet. Han var en gubbe med en from och lugn själ, utan all excentricitet och utan allt begär att lysa; han älskade sin kyrka och sin åker, och skötte sin tjenst efter gammal vana och med förstånd. Hans hustru, förra komministerns enda dotter, var en god husmoder, något lifligare och ej så trankil som pastorn sjelf; hon hade således flera bekymmer för utkomsten och Gud vet hvad allt annat, än han, och var ett verkligt perpetuum mobile; om ottan var hon först af alla uppe och om aftnarne hade far, redan rökt ut sin första qvällpipa på sängen, innan mor hade tid. att gå till hvila. Mor har så många jern i elden, sade far, -och deri hade han rätt. Imedlertid, oaktadt allt detta stök, var pastorskan, fastän omkring sina femtio år, ännu icke utan en smula af ungdomsbehag, kinden hade ännu något qvar af sina rosor, och då hon var glad, hvilket hände ofta nog, oaktadt alla hennes mödor och vakor, glänste ögat af en skälmaktighet, som påminde far om den tid, då han som adjunkt hos prosten helsade på hos hennes föräldrar och var en artig ungkarl. De hade tvenne barn, de enda