Aftonbladet – 26 maj 1843, sida 2

OPINIONER AF LANDSORTSPRESSEN. Om de sednaste utnämningarne och systemet, uttrycker sig på ett energiskt och träffande sätt ett par tidningar, hvaraf vi citera nedanstående utdrag. Uti Östgötha Correspondenten yttras: Det är verkligen högst märkvärdigt hvad tidningarne ändamålslöst befatta sig och bråka med våra minister-utnämningar, ingalunda besinnande af huru oändligen ringa betydenhet, åtminstone efter hvad man dagligen ser och hör, de dertill utnämnde personer äro; icke besinnande till hvad grad de blifvit beroende af Camarillaoch Sängkammar-regimen, och sålunda blott och Bärt några representativa löntagare — till hvad grad deras omdömen lemnas utan allt afseende och deras vilja och verkningsförmåga, der den finnes, blifvit paralyserad, — och följaktligen, till hvad grad det må vara likgiltigt om de finnas eller ej. De facto tjenstgöra de endast som expeditions-chefer — rå ej för hvad de expediera, hvadan kontrasignationen icke utan orättvisa bör eller kan läggas dem till last, alldenstund den mest underordnade civila eller militära medborgare, med vanligt menskligt begrepp och aldrig så liten bekantskap med siu fack, skulle kunna åstadkomma detsamma, som hvarje ordinarie minister, bestående nemligen uteslutande i att föredraga, inhemta beslutet, kontrasignera och expediera, utan rättighet att göra eget omdöme eller styrelseförmåga gällande. Då nu imedlertid en slik ministerstat gerna skulle kunna erhållas för vida bättre köp, än som nu är fallet, förefaller hela inrättningen, om den fördomsfritt betraktas, bra nog löjlig, och egentligen förtjent att göra sig en smula lustig öfver; ty någonting solidt, ändamälsenligt, riksgagneligt och allmänt nyttigt skall, sådan den nu befinnes, eller rättare ,sagdt, i det beroende den nu är, deraf förgäfves inväntas. En ministere, en styrelse bör, för att motsvara benämningen, bestämmelsen och nationens rättmätiga forpran, först och främst vara sammansatt af enahanda politiska och administrativa åsigter, ytterligare ega fria händer för sina lagenliga åtgärder och slutligen vara ensamt nationens representanter redo skyldig för sina styrelsebeslut. — Uti Götheborgs Handelstidning reflekterar en korrespondent öfver landsböfdingen grefve Horns upptagande i administrationen. Under det korrespondenten fritager grefve Horn ifrån misstankan att af materiella skäl ha blifvit ledd till sin bekanta politiska omvändelse, behandlar han det sednare såsom mera ett bevis på politisk kortsynthbet; men resultatet blir. icke derföre mera tillfredsställande för grefven: Grefve C. F. Horns befordran till landshöfding är, jemte baron Lovisins till krigsminister och Hr Möllers till postkommissarie i Ystad, det tillräckligaste beviset, att systemet lefyver och hafver sin varelse lika friskt som någonsin; de äro proflappar deraf, lika bjärta och glänsande som någonsin funnits, och bevisa bäst, att tiden förmår öfver vårt system lika litet :om. öfver färgerna i de egyptiska. grafkamrarna. Vid sista riksdags slut kunde man få höra en hop beskedliga. optimister säga: visserligen hafva viicke vunnit stora positiva resultater, och det har väl icke lyckats att genomdrifva synnerligen många beslut hos Ständerna, än mindre att få nådig stadfästelse å ens dessa få beslut; men den allvarsamma anda, som under debatterna framträdde, har dock utöfvat ett omätligt moraliskt inflytande, och det gamla systemet kan icke vidare visa sig i hela sin råa nakenhet. Så fick -man verkligen Höra diverse kortsynta och lätttrogna personer då predika; och om de lefva, skola de icke annat kunna än flatna öfver sin tro på moraliskt inflytande, så vidt. fråga är om kongl. svenska systemet,. Har någonsin, äfven innan publicitet och epposition fick den ringaste fart, en embetsmanna tillsättning varit mera systematisk än nästan hvarenda en af dem, som på nägra månader visat sig? Nej, just under det den allmänna harmen begynt allt mera högljudt uttala sig, har systemet satt sig på tväIren med ännu envisare morgue och synes just med flit velat ådagalägga, att det afrågar efter himmel och jord intet, och att det vet af grundlagen intet mer än de sex första orden i 4 Regeringsformen. Ve let af de högre administrativa embetsmännen har blifvit satt i samma kategori med valet af förvaltare på Konungens enskilda egendomar, sådant detta nu begynner framträda i dagen genom den Graveska rättegången; samma principer hava ögonskenligen gjort sig gällande, både för rekommendation till antagande och för de antagnes sätt att förfara och bibehålla sig. Det är således icke underligt, att de båda valen ofta sammanträffat hos samma personer, och att samma paragraf betraktats såsom gällande för dem i båda Tegenskaperna. Hvad grefve Horn vidkommer, så har väl han, så vidt vi känna, icke varit använd vid den enskilda I förvaltningen; men säkert är ock, att han icke beller Ji den allmänna haft tillfälle att utveckla några tallenter; och hans utnämning är således af den sorten, som hvilar blott på konsideration och nåd. Nåden åter härleder sig från ingenting annat än den, lindrigast sagdt, tvetydiga förtjensten af politisk omvändrelse. Äfven denna är vanligen icke tillräcklig, ;Iså vida han icke är förenad med : stor skandal, med .Jnågon:coup declat, som ohjelpligen komprometterar ; j och ingen kan neka, att grefve Horn med utmärkelse Igenomgått den skolan. En sorgligare role påminna Jvi oss aldrig hafva sett någon politisk man spela. TOfvergång från en politisk trosbekännelse till en annan, innebär visst icke alltid något komprometterande eller skamligt... Men då skall den också verkställas TU Fe bre Ar a RT ov ÄR NARE RR SE FR TATE RR TNA EEE AE ER