Aftonbladet – 19 maj 1843, sida 1

RK EET HON Jag begärde derpå, att kommissionens uppsägelse jemte anledningen dertill måtte påskrifvas mitt kontrakt; men det beviljades alldeles icke af gen.konsuln, s:m itererade sin hotelse, att han nog skulle sända tvänne tolfmän att uppsäga mig, och att intet vidare skulle behöfvas. Förstsedän jag omsider ganska allvarsamt måste förklara, att jag alldeles icke antager hvarken kommissionens eller tolf tolfmäns uppsägning, förrän jag får den påskrifven å kontraktet, yttrade Hr landshöfdingen af Schmidt: aft jag hade rätt att fordra sådan, hvaruti ock alla andra instämde, utom gen-konsul Dehn. Han deremot brummade förfärligt och kunde icke förstå, hvartill det tjenade, då en så vittnesför kommission uppsagt mig, och det ju aldrig kunde komma i fråga att ändra det nu fattade beslutet. Efter en lång dispute härom yttrade slutligen Hr landshöfdingen ganska -allvarsamt: patt hvad som göres bör göras lagligt, och Grave skall ha silt kontrakt påskrifvet,. Jag lemnade imedlertid kontraktet till kongl. sekreteraren Arvidsson, Isom ock straxt påskref det, hvarefter det passerade kring hela bordet och underskrefs af alla ). Jag stoppade nu med verklig förnöjelse mitt kontrakt på fickan, under ett småleende åt den misslynte gen.konsuln, som med detsamma, full af harm, befallde mig, att inom åtta dagar derefter vara afflyttad från Svartlå, och att dessförinnan till nämndemannen Lindström i Heden öfverlemna egendomen och grödan. På mitt svar, att det skulle bli något långa åtta dagar för Hr I Lindström att vänta på mitt afträdande, följde ter ett oljud af generalkonsuln, med hbotelse?: jtt han skulle genast uppsända kronobetjening, Iför att med våld afhända mig både arrendet och I ngrödan, om så skulle fordras.n Älven nu måste Hr landshöfdingen taga ordet och förklara, att jag hade rätt; och att efter den Inu skedda uppsägningen mitt fardagsår först vore tilländalupet om våren 4850; och endast med I svårighet lyckades det för hela den bisittande I personalen att omsider öfvertyga Hr gen.konsuln, att det vare alldeles enligt med svensk lag. Utomdess lät jag honom förstå, att då jag hade emottagit egendomen utan gröda, vore det ock. min rätt att i samma skick återlemna den, och det icke förr än bruket blir byggdt, hvaremot jag ock skulle hafva inspektion öfver både bruk och landtegendom. Nu blef generalkonsuln alldeles. utom sig af vrede och påstod, att kontraktet alldeles icke. innehöll något sådant. Han begärde derpå att få se det. Jag lemnade då en videmirad afskrift deraf; men den ville han icke emottaga, utan påstod sig hafva rätt att fordra originalet. Men som jag var min man för slug, för att låta narra mig att numera lemma originalet, uppstod återigen en förfärlig debatt, som på lika sätt af de närvarande afgjordes till min fördel, så att jag behöll mitt original. Generalkonsuln läste nu och studerade med synbar eftertanka den erhållna afskriften, sedan han fann det vara omöjligt att åtkomma originalet. Omsider yttrade han, att nu vore kommissionens förrältning för dagen slutad, och att kommissionen alltså skulle uppstiga; men jag påminte då, att jag ännu icke hade fått protokollsutdrag. Generalkonsuln yttrade nu med särdeles artighet, att häröfver aldrig varit mening föra något protokoll, utan att det blott varit kommissionens välmening emot mig, att tillställa den nu gjorda uppsägningen af arrendet, som kommissionen funnit för mig i längden blifva mer och mer ruinerande; att jag ock derföre skulle genast få afträda egendomen och icke behöfva ytterligare föröka mina förluster genom arrendets fortfarande, tills faråret vore ute, serdeles som, då nu händelsen vore den, att bruket icke kommer att mera uppbyggas, jag följaktligen aldrig hade att påräkna någon inspektion deraf; utan ville nu generalkonsuln tilldela mig någon billig ersättning för den växande grödan; bjelpa! mig att komma hederligt från orten, och äfven utverka, att jag skulle få någon syssla, t. ex. en magasinsförvaltare-, tullförvaltareeller postmästaresyssla, m. fl., som han uppräknade och påstod, att H. M. ovilkorligen skulle gifva mig, och hvilket vore så lätt för både H. M. och H. K. H., som hade så många dylika att kunna gifva bort.n Allt detta besvarade jag med den förmodan, att det väl skulle gå med dessa, som med alla förut mig gifna löften; och att jag derföre ansåg för mig bäst att behålla, hvad jag hade. Generalkonsuln blef häröfver ytterst förargad och lofvade ) Bilagan litt. T, införd i JM 410, upplyser härom. —— — mum ANDEN