Aftonbladet – 19 maj 1843, sida 1

ee gp fmfrnnoonnwlk!eem mh he och ofta flög blicken längs vägen till staden; den sökte någon, — men vägen var tom. Plötsligt hördes steg i allen som leder till villan. Gladt spratt hon till, otålighet lågade ur de sköna mörkblå ögonen, som fåfängt sökte genomtränga de lummiga ekarnes kronor, hvilka ännu dolde vandraren för henne. Så vackra dessa ekar in voro, så mycket hon än älskade dem, skulle hon dock nu önskat dem borta, ty hon väntade och ville se om hennes väntan blef uppfylld. Sophie hade blifvit uppfostrad i samma hus med en ung man, hvilken redan som barn älskade henne och blef älskad tillbaka. Oskuldsfullt hade barnen jollrat kärlek för hvarandra, men då Axel efter slutade studier och vid mannaåldrens gräns återkom till hemmet, då vågade han ej mer med kärlek höja sin blick till den blomstrande jungfrun, vågade ej upplifva den nästan slocknade lågan af barndomens kärlek, ty han var fattis, liksom hon, och kunde ej hoppas se benne som sin maka. I djupet af begges själ brann dock kärlekens eld och om än läpparne tego, stal sig ofta en stråle af kärlek ur det förrädiska ögat. Länge kunde ej ynglingen stanna i det fredliga em , der milda fosterföräldrar gästfritt tagit hovom i sin vård, ty han såg att friden då evigt ptefve förlorad för honom — och måhända äfven ör henne, henne, som han älskade med den förta kärlekens rena, alltuppoffrande låga. Afven jensten kallade honom till Svea hofrätt. Efter ågra månader, de sällaste i hans lif, lemnade han emmet och gick-att nedgräfva sig bland dammia .protokoller. Han arbetade träget, men ofta ansade den sköna Sophies bild mellan raderna å e torra och släpande juridiska meningarne och