Aftonbladet – 19 maj 1843, sida 1

RRENO ——— OO ———O— EE ————— ———2 RÄTTEGÅNGEN MELLAN INSPEKTOREN GRAVE OCH HANS MAJ:T KONUNGENS JURIDISKA .OMBUD. (Forts. från gårdagsbl.) Då Hr Dehn på uppresan passerade Svartlå, hade han äfven der gått i land, sedan han fick veta, att jag icke -var hemma. Här blef han: också helsad af en hop fordringsägare för de till Svartlå byggnader lefvererade mfaterialier. Ifrån dessa befriade han sig för ögonblicket dermed, att han föregaf sig icke kunna uppgöra någon liqvid förr än vid återkomsten från Edefors, helst som jag icke nu vore hemmap; och sedan han yttrat sig skola återkomma samma dag på aftonen, så beslöto alla fordringsägarne, att vid Svartlå by vänta. hans återkomst. Med vid afresan från Edefors hade Hr Dehn visligen tillsagt roddarne, att i all tysthet roförbi Svartlå, hvarjemte äfven den försigtighot blef iakttagen, att i stället, som vänligt vid resor utför elfyen, man båller midt efter strömmen; lät han nu styra dikt under andra landet, så nära stranden som möjligt, för att såmedelst i dimman nattetiden kunna obemärkt smyga förbi de vid Svartlå by påstranden liggande fordringsägarne. Ått detta var öfverlagdt långt förut, bevisas deraf, att han, för att icke behöfva göra ombyte af roddare vid Svartlå, hade i Bredåkers by legt roddare för både uppoch nedresan. Hr major Hallström och jag, som först i daggryningen dagen derpå återkommo till Svartlå och träffade de nyssnämnde bönderne liggande på elfstranden, blefvo icke mindre surprenerade än de, deröfver, att generalkopsuln med hela sin: svite hade af ingen blifvit sedd, och likväl vid Edefors sagt sig nödvändigt skola landstiga vid Svartläz ; Imedlertid afslutade jag böckerne för Svartlå, Edefors och Hedensfors; och då jag d. 24 Juli begaf mig med det till: Selet, der Hr Dehn hade sitt höggvarter, underrättade jag derom fordringsägarne vid Edefors, egentligen för att få se, om han, då löftet gas, möjligen hade haft den beräkning, som jag trodde honom om, nemligen att han förmodade, det inga böcker skulle blifva afslutade och aflemnade förr, än han visste mig efter låg våra skyldig att afgifva dem, och hvarigenom, om hans beräkning varit sådan, det hade blifvit nära ett helt år; som de fordrande fått vänta. Såsom jag förutsåg, att jag visst icke skulle få något qvitto på böckernas-aflemnande, medhade jag vid aflemnandet vittnen. Dagarne förut hade kommissionen haft konselj, då bland annat äfven inspektor Bergmans räkenskaper förekommit till kommissionens nagelfarande. Nu, då jag kom, var kommissionen upplöst ,ochsskingrad,för några dagar, hvarföre Hr Dehn bad mig qvarblifta till d. 23, då kommissionen åter skulle sammanträda och mina böcker blifva tagne i ögonsigte. Vid alla. detta årets kommissions-konseljer fördes alltid protokoll,: och vanligen erhöll den, för hvars räkning kommissioner satt, ett protokolls-utdrag utan lösen. Så hade det tillgått med de andre inspektorerne, hvilka före mig hade varit dragne inför kommissionsrätten: Den 28 Juli, sedan kommissionen några timmar hållit enskild session, blef jag omsider förekallad. Dagarne förut. hade ledamöterne utgjorts af Hr landshöfdingem af Sthmidt, gen.konsuln Dehn, landsfiskalen Baudin och kongl. sekreteraren Arvidsson. Nu var kommissionen; förstärkt med tillökning af Hr grefve Lagerberg och-löjtnant Ström, hvaremot landsfiskalen Baådinr hade afgått. Kommissionen yttrade nu: att den hade granskat mina räkenskaper och funnit sig böra anmärka 32 sk. bestående i.skjutspenningar, för hvilka en bonde vore krediterad; och man ville tro, att denna fordran vore oriktig och på sådant sätt kunna blifva tvänne gånger betald. Jag upplyste på stället hela förhållandet och lyckades att öfvertyga kommissionen, huru ostridigt den krediterade personen egde dessa 32 sk. att fordra, för det han på kredit hade varit så hjelpsam att skjutsa till Bredåker, vid ett tillfälle då händelsevis, brukskassan icke ägde en gång:32 sk.; och som kassan sedermera ständigt förblef isamma utmerglade tillstånd, hvarigenom bonden således ieke kunde få sin fordran på annat sätt af mig godtgjord, hade han derför blifvit i boken krediterads 3 Förklaringen pås kommissionens anmärkning Var så solklar, att kommissionen åtnöjde sig dermed och hade ingen vidare anmärkning att göra öfver böckerna. Straxt härefter yttrade gen.konsul Dehn: atu kommissionen för H. Mi Eonungens egendomar vore. af H.VMäj:t befalld, att uppsäga arrendet paf Svarllå egendom. På min förfrågan om H. Maj:t hade befallt, att bruket vid Svartlå skulle återuppbyggas, följde ej annat svar än det, att jag nu. vore :nuppsagd i Konungens namn och hade att rätta mig derefter.n Jag gjorde deremot den invändning, att jag väl vore skyldig afstå från arrendet, men likväl enlast i det fallyattbreket under arrendetiden skulle j yggas. Härpå frågade mig gen.konsuln, Om jag: icke ville antaga kommissionens uppsägelse, utan! heldre ville bli uppsagd genom tvänne tolfmän?s. 7 Rane