Aftonbladet – 16 maj 1843, sida 1

oaktadt en kammarherrlig tass förer tömmen, och en dito spannpiskan. Vi hafva alldeles förglömt säga att allt ifrån denna samma lyckliga utnämningsstund, då hufvudet kom högre och näsan i alldeles ny riktning, höjdes äfven tonen ansenligt, öch går nu ofta till fina q när frågan blir om iåtskilliga vigtiga ämnen, der man numera talar i ett ganska kungligt första person pluralis, dermed menande alla rättrogna och liktänkta. Ingen kammarherre håller sjelf Aftonbladet; Dagligt Allehanda eller Freja, och det finns till. och med dem, som äro så förhärdade att de ej ens i mjugg titta i dessa Pandora-askar, utan endast fördöma dem och hela dess inkrom, utan att någonsin lyfta på locket. En kammarherre ligger och sofver alldeles som andra menniskor, men stundom går han allt såsom en grann tupp, och sitter ofta som landshöfding i kommittåer, markegångssättning, mantalsskrifning, m. m. samt reser äfven såsom sådan på beväringsmönstringar etc., och se då är det som ett tyst hålleluja uppstämmes öfver den herrliga förgyllda nyckeln, som öppnat porten till dessa utmärkelser. En kammarherre blir likväl sällan nog, något mer än . .. . en kammarherre. Denna värdighet är för de flesta af dess innehafvare en kulminations-punkt, öfver hvilken de sällan stiga, och af den stora mängd dylika, som äro utsådda öfver landet och i provinserne, förblifva de mest ogrodda i den jordmån de kommit, allleles som de trädgårdsfrön hvilka en viss välvillig och i många fall förträfflig och högst lofvärd förening, stundom likväl i hvita påsar utlelar till sina vanlottade medlemmar i landsorerne. Likväl uppkomma af dessa frön då och lå äfver elt exemplar. Så ock med kammarerrarne, ty rätt som det är sticker något granliost ur jorden, alldeles som en välsk böna elter tor så kallad postlinsböna, och när denna hunnit ätt utveckla sina hjertblad så . .. . är det en ofmarskalk! Men då är det bäst att-gå ur vägen, y den blir trång när en kammarherre pöst upp