Aftonbladet – 13 maj 1843, sida 2

märkeliga ord, att som Hans Maj:t uttryckeligen befallt, det jag ej skulle få någon vidare befattning, borde detta projekt föredragas Hans Maj:t, såsom en af mig sjelf gjord proposition och underdånig anhållan, den han ock erbjöd sig framföra. Jag påminte herr öfversten, att han förr en gång tillbudit mig detta arrende, hvilket jag redan då afslagit, på grund deraf att ingen kan arrendera denna egendom, med det vilkor att arrendet upphör efter godtycke, eller så snart bruket blir bebyggdt, hvilket berr öfversten då sagt skulle ske inom två år. Detta medgaf Hr öfyversten, men ville ansvåra för, att arrendet skulle få bibehållas 8 å 40 år; ty, ehuruväl Hans Maj:t beslutat, att Svartlå skulle äter uppbyggas, vore likväl ingen tid dertill bestämd, och han skulle nog bedrifvav saken så, att byggnaden ej skulle bli forcerad inom koitare tid,. Hvarpå jag, efter många andra förslag och propositioner å hans och invädningar deremot å min sida, ändtligen erhöll en besinningstid af högst tvänne dagar. -Men tiden förlopp, och jag hade ännu ej tagit något beslut, då Hr kapiten Brandt d. 48 Nov. kom till mig och berättade, att öfversten dagen derpå skulle resa, och att kan derföre ville hafva bestämdt svar af mig innan dess. Den 49 November, enligt kallelsen, infann jag mig hos Hr öfversten, hvilken ånyo tillbjöd mig denna, i hans tanka ojemförliga, lägenhet och ansåg mina inkast deremot vara helt och hållet ogrundade, helst jag med återtoden af min fordran kunde bestrida flyttningskostnaden och dessutom månadtligen skulle utbekomma ett anslag af 200 Rdr till sågverket, hvaraf alltid något !unde begagnas till eget behof och egendomens iständsättande,. Min erinran, alt jag, för tvänne år sedan skuldfri, i H. Maj:ts tjenst haft utgifter och kostnader för många gånger den lön, jag hittills erhållit eller nu kunde vänta mig, och således vore försatt i en för mig ganska betydlig skuld, sökte Hr öfversten, kullkasta med det resonnemanget, att jag så mycket snarare då borde antaga hans anbud, som jag derigenom skulle kunna öfvertyga mina kreditorer, att, om ej genast, åtminstone framdeles, jag skulle blifva i stånd att denna skuld godtgöra; hvilket alltsammans alls inte skulle verkat på mig, om ej hågkomsten af alldagliga fordringsanspråk och min hustrus begäran om medel till hushga behof urståndsatt mig att längre afbida billigare vilkor. Jag beslöt fördenskul! att ingå på dem, Er öfversten erbjöd, och begärde kontrakt: Detta tillsades Hr kapten Brandt att efter diktamen uppsätta, och skulle jag imedlertid skrifva qvitto å min underdåniga fordran. Jag författade således ett sådant i vanliga termer; men detta antogs icke. Dess innehåll ses litt. R.) I stället förkunnades mig, att det skulle skrifvas efter samma formulär, som det af mig förkastade; och då jag ej, af samma skäl som förut, kunde derpå ingå, blef Hr öfversten fasligt ond och påstod det vara sista gången, han ämnade gå mig till mötes, för att bjelpa mig, och hotade med att genast gå in till H. Maj:t, för att omtala, som han sade, mitt vågade huttleri med så väl honom, som H. Maj:ts gifna befallningar. Jag, som ej högre önskade än verkställighet deraf, eftersom jag ej trodde mig hafva mera att frukta än förut, öppnade nu dörren för att gå. Då jag icke längre hunnit än till trappan, som leder till H. Maj:ts byrå, kom Hr öfversten efterspringande och proponerade mig få göra ett tillägg i qvittenset, hvarpå han dikterade en slutmening, som synes på bilagan litt. S). Då detta i obetydlig mån var skiljaktigt från det förut proponerade, nekade jag äfven nu ätt skrifva under, med: tillägg; att heldre afstå en rättmätig fordran, än gifva ett mot min öfvertygelse stridande qvittens, samt bad om det färdigskrifna kontraktet på arrendet. Då svarade Hr öfversten mig i följande ordalag: — Nej, min gunstige herre, tro icke att jag är så enfaldig och lemnar kontraktet förr, än jag fålt qvittenset. Slutligen, sedan jag sålunda från morgonen till sent på aftonen förgäfves användt alla upptänkliga försök att röra honom till medlidande, och då jag betänkte, att jag hvarken egde utväg att längre kunna uppehålla mig härstädes, eller ens något hopp öfrigt att kunna få denna Hr öfverstens hårda behandling och missbrukandet af Kongl. Maj:ts förtroende ådagalagdt, såsom för det mesta skedt utiendast Hr kapiten Brandts närvaro, beslöt jag omsider att skrilva detta orimliga qvittens, för att derigenom erhålla omnämnde arrendekontrakt (Bilagan litt. T)), såsom den enda skriftliga verifikation, jag numera vore i stånd att få, till vitsordande deraf att jag, långt ifrån at, enligt H. Maj:ts nådiga löfte, hafva erhållit disposition öfver dess alla Norrbottniska possessioner, icke ens återfått den emploi, som jag bestämdt vet att H. Maj:t, enl. H. K. H. Kronprinsens nådiga försäkran, aldrig ansett mig vara frånskild. Sedan man sålunda öfver mig vunnit en önskad seger, afräknades åt mig, i ett för allt, 400 riksdaler. Jag bör dock anmärka, att innan jag för denna summa utlemnade oftanämnde qvittenas, tog jag deraf en afskrift, hvilken sedermera af Hr kapiten Brandt, på min begäran, vidimerades, såsom synes under litt, U-) Denna relation, hvilken jag, i anseende till vissa deri förekommande högst vigtiga upplysningar, med flit gjort utförlig, är en trogen målning af hvad som vederfarits mig under trefjerdedels års tid, en tid, som jag med skäl må kalla den märkvärdigaste i min lefnad. Dess sanning hvilar på autentika handlingar, förvarade antingen hos mig eller säker man, der de äro att tillgå. I allt öfrigt kan den styrkas af de deri Litt. R. Å mina för förvaltningen af Selets bruk beviljade lönevilkor, har jag af kabinettskammarherren, öfversten och riddaren, yvälborne Hr C. Gyllenhaal, denna dag bekommit fyra hundrade Rdr Rko, som härmed qvitteras. Stockholm den 49 November 1825. ) Denna bilaga lyder så: Dock förbehåller jag mig, att få vända mig till Hr öfversten och riddaren Klingstedt för att erhålla den härutöfver, enligt med honom uppgjordt lönekontrakt, möjligtvis uppkomkommande skillnad. Stockholm d. 49 Nov. 4825. ) Detta kontrakt var af följande lydelse: 4:0 Med Hans Mai:t Konungens nådigaste tillstånd. upplåtes