Aftonbladet – 6 maj 1843, sida 2

Ren 0 0 Rn och leksaker. Men vid närmare besinnande visa sig förhållandet. vara annorlunda. Den blinda gub ben hör icke till familjen; han, jemte hunden oci gossen med mnyckelbarpan äro fattige vandrings män, nyss inkomne 1 stugan, hvars husgeråd (de: har ju sin egen kela lyckta!) och hvars innevå nares kläder icke röja det armod, som uttalar si i frärelingarnes drägt. Vid deras inträde har hus modren genast gålt till sitt skåp, innerst i rum met, och tager fram derur något till aftonvard å de trötlla vandrarne, och de tre små flickorn: samla sig, i ett slags sorgsen undran framför der blinda gubben; hvilken, efter att hafva afkasta sin påse, sitter nedlutad mot sin stal — så trött af att lefya.n Då glömmer äldsta flickan sin bulla, den yngst: sin leksak, och den medlerstas skälmaktighet öf vergår till fundersamt allvar. Men det är der trogna hunden, som sitter, så vaken, mellan der samles fötter, och likasom beredd alt försvara honom, som i synnerhet tilldrar sig barnens blickar. De se från gubben och på hunden. Det är mycket synd om gubben, men bunden — han är så märkvärdig! Och skulle någon ännu vara håsad att, i meningen af denna grupp, hålla med katalogen och mot oss, så bedja vi få göra denne uppmärksam på en omständighet, som vi anse uldeles afgörande för vår åsigt. Vi bedja honom närka på det sätt hvarpå hunden och den minta flickan betrakta hvarandra. Man ser tydlien, att de äro för hvarandra obekanta, att de ej ro hvarandra rätt, ja till och med äro litet fintligt sinnade. De ha aldrig sett hvarandra örr; det är visst, Jag är ändå säker på, alt de li goda vänner rätt snart; och ändå säkrare är