de räckt Sirey hans hatt, men han sköt den till baka, med det yttrandet: Nej detta måste tag ett slut! Derefter gick han emot mig, ställd sig på två stegs afstånd, och sade: Hr Caumar tin, ni är här en öfverflödig person, det måste ni inse. Gå er väghh — Jag svarade honom Nej, min. herre; ni har en fördel framföj mig, ty jag känner icke edert namnl — ,Jag ä brefve Sirey; och jag är en kavaljer! — Omn är en kavaljer, så måste ni inse, alt här icke ä stället för en förklaring. — Hr Villette närmade sig nu Sirey och sade: Flr Caumartin har rält fråga honom hvarest han bor, och vi söka upj honom i morgon. Hr Sirey svarade med häftig. het: Du vet icke hvad du säger! sedan trädde han mig ännu närmare och sade: Ni är en lumpen karl! och fattade mig i rockkragen, ruskade häftigt på mig, och gjorde en försmädlig min ål mig. Nu förgick mig tålamodet, och jag gaf ho. nom en örfil; han vek två steg tillbaka, och slog med käppen efter mig, under det han sade: Jaså är det på det sättet? Då skall du få sel Jar gick honom nu på lifvet, för att fatta tag i ho nom; men han vek undan, och fortfor alt slå mig. Käppen gick slutligen sönder och Hr Vil Hette kastade sig nu emellan oss. Jag sade til Sirey, under det jag pekade på min panna Kan en kavaljer uppföra sig på detta sätt! Ser ni, huru ni slagit mig! Jag hoppas jag få välja vapen. I morgon alltså, kl. 8, på värjal — Hr Sirey gick in i det rummet, dit Heincfetlol begifvit sig. Jag tog hatt, käpp och öfverrock, och lagade mig till att gå. Jag var ganska sveltig och mådde ilia, och gick till fenstret, att se efter om vagnen, som jag begagnat och sedermera ej bortskickat, ännu stod qvar. Jag erfor sedermera, att min betjent skickat bort den. I detta ögonblick kom Sirey åter in i rummet, rusade som en ursinnig emot mig, grep i förbigående en knif, som låg på bordet, och såde: Kom, vi vilja genast fäktal och under det han sade detta, stack han mig i låret. Derefter fortfor han: Om du icke packar diz ut genom dörren, så kastar ja ut dis genom fönstret., Han gick mig nu på lifvet; jag höll en käpp i handen, som jag köpt för 3 år sedan, då jag reste till Italien; jag lyftade den upp för att försvara mig. Hr Sirey störtade på käppen, och slet honom ifrån mig; men sjelfva värjan, som satt i käppen, stannade qvar i min hand, och då Sirey nu, i tanka att jag var afväpnad, rusade på mig, sprang han sjelf på jan, så att denna gick honom in i lifvet. På der rörelse han gjorde, såg jag att han var sårad. N kan föreställa eder min fasa, då jag såg blod på hans hvita väst. Jag ropade på hje ip och, al man skulle skicka efter en läkare. Damerna kommo nu in, och jag sade till dem de ord, som citeras i anklagelseakten: ,Jag har icke dödat honom, han störtade sig på mig!, Då inga anstalter vidtogos att skaffa en läkare, så gick jag sjelf efter en. Då jag återkom med honom, mötte mis värden i huset, och sade: Han är redan död. rädda er. — Nej,, svarade jag, jag skall icke lemna stället, ty då skulle man anse mig för en mördare! Jag vill gå i fängelse, jag skyndar till justitieministern!, — Caumartin berättade nu vidare, huruledes han tagit vagn och begifvit sig på vägen till justitieminfsterns hotel, men att Klusken plötsligen stadnat och erinrat honom, att det nu vore för sent, att han icke, sedan det lidit så långt På natten, skulle slippa in hos ministern. Caumartin hade då eftersinnat, att Sirey var Fransman, liksom han, alt saken således skule komma till undersökning i Frankrike, och han hade då beslutit att lemna Belgien, — Resten af hvad den anklagade hade att säga, var af mindre betydenhet; men af vigt är det vittesmål Herr Fillette aflade, och hvilket i alla väsendtliga punkter öfverensstämmer. med den anklagades utsagor: i synnerhet gjorde slutet af detta vittnesmål stort intryck. Jag förklarar,, yttrade Villette i en högtidlig ton, jag förklarar, att jag icke sett någon stöt göras, och icke heller huru blessyren skedde; jag såg icke Hr Cåumartin göra någon rörelse, hvarken med kroppen eller med armen, och då jag såg på honom, uttryckte hans anletsdrag den allrastörsta öfverraskning. Jag trodde — vittnet upprepade detta uttryck flere gånger -— att Sirey sjelf lupit på den blöttade värjan. (Jai cru å Uenferrement.) o Nu inträdde M:1l Heinefetter, dramatisk artist, 292 ir gammal. Hennes gång vär långsam, och hon syntes i högsta grad upprörd; hon hade sanmmetshatt och on lång slöja, som helt och hållet dolde hennes ansigte; den fashionabla verlden gjorde dessutom den anmärkningen, att hennes klädning och kappa voro mycket längre än nuvarande mode föreskrifver. —Selan hon aflagt vittneseden (man måste tillsäga henne ut för denna akt aftaga Handskarne) börjades örhöret med henne. Hvad hon yttrade rörande let, som förefällit den olyckliga aftonen, ända till kaastrofen, Ö öfverensstämde med. andra vittnens ulsagor, ch innehöll ingenting nytt. eller af vigt. Deremot Mlef hennes vittnesmål af intresse, då hon kom till ;erättelsen om sjelfva katastrofen. Hon vittnade, att lå hon inkom i rummet, der Caumartin och Sirey ;cfunno sig, sedan den sistnämnde blifvit sårad, hadej on hört honom säga: Han har mördat mig Or hb saumartin hade hållit armen utsträckt. Fråga. Hade an något vapen i handen? Svar. Ja, en värja.l