Aftonbladet – 26 april 1843, sida 2

är svårt att välja: vi skola derföre börja med centern och nämna att Brukspatron Thams porträtt af Söderberg fått sin plats midt emellan två taflor föreställande hans bruk, af Fahlerantz. Porträtterna af patronen och hans bruk äro värdiga pendenter åt hvarandra i artistiskt hänseende. Hr Söderberg har likväl på sidorna derom sätt två andra porträlter, som äro omisskännliga bevis på att äfven porträttmålaren någon gång erfar den idealiserande konstnärns hänförelse; vänskapen har inspirerat det ena, skönheten det andra. Men inspirationen är epidemisk, efter hvad man nyligen erfarit i stort från Småland; det är alltså ej underligt att de flesta bland åskådarne känna ett slags dragning till höger och venster om konstskatterna från Österby. Till venster om dem igenkänner man bilden af Sergels n. v. representant i Rom, Fogelberg: till höger fru Lavonius Beege äro föreställda under förehafvanden och kostymer, hvari de presentera sig bäst: konstnärn i sin atelier, med den gröna bombasinsblusen på och bosseringsinstrumentet i hand: den sköna frun på utgång till en promenad eller — om det skulle vara till en bal — i en ganska enkel och derigenom med så mycket mer omtanka vald baldrägt. Betraktar man konstnärn litet noggrannare, så försvinner han som bild, och man har den lugne skaparen af så mycket skönt lifslefvande framför sig, med de genomträngande blå ögonen fixerande åskådaren tillbaka, eller rättare just hu blickande in i något marmorblock och uppmärksamt följande konturerna derinne af något lör alla andra okändt ideal, hvilket efterverlden en gång kommer att beundra afhöljdt. Den Ryske generalkonsulns fru är blott kläddi en enkel svart drägt af vattradt Gros de Naples, med krage och manchetter af Brösselspetsar. En broche i det bara mörka båret och en bröstnål fullända kostymen; en solfjäder ligger bredvid henne på ett bord, och hon, håller just på att med venstra handen draga en hvit handske på den högra, till verklig saknad för åskådaren, som icke får se mer än den ena af de ypperligt efterbildade händerna obetäckt. Alla dessa accessoirer röja den finaste urskiljning: originalet behöfde ej andra prydnader än sina behag, och på det stilla, anspråkslösa uttrycket i bennes ansigte skulle man tro alt hon ej vet sjelf om deras effekt: hon står der; som Petrarcas Laura vid källan i Vaucluse, pumtle in tanta gloria Alla damer: som vi hört beundra denna bild, försäkra enhälligt att spetsmanchetterna och. spetskragen äro af ett utsökt mönster och drapera sig ypperligt, att moireen i drägten ej heller kan öfverträffas, om ej af atlasbottnen på de gröna sidentapeterna inom toilettrummets förgyllda väggrdmar, och att ingenting af Kostym 8ller rum skulle medgifva ett tillägg, utan att förlora i ensemble. Men vi måste slita oss ifrån detta mästerstycke, för att taga i ögonsigte ett annat (JM 471) i helt små dimensioner. Det befinnes midt under Fogelbergs porträtt, och är egentligen det enda nummer vid denna exposition, hvaraf de som icke förut sett någonting af Wickenberg, kunna få ett begrepp om hans konst, eller rättare om hans poesi. Det utgör en grupp af fem personer. Titeln: en blind gubbe och hans familjs skulle i hast kunna förleda någon att bland den sittande gamles fränder räkna samtliga figurerna på taflan; men man finner snart det något oegentliga i benämningen. Scenen fö-. reställer det inre af en Skånsk bondstuga, med alla de hohagsting, som man der är van att skåda. Den blinde gubben har infunnit sig under sina kringvandringar, för att anlita husets gästfrihet. Man är icke rik, det ser man tydligen; men icke heller någon trasig tiggare. Han är en vanlig och välkommen köstgängare i huset; och hans lilla sonson betalar för dem begge med sin musik på nyckelharpa. Gossen är just nu sysselsatt med att spela upp en polska eller någonting dylikt. Han står till venster om den gråhårige vandraren, som satt sig beqvämt till hvila, med: stafven bredvid sig. En långhårig Ispels har salt sig lika beqvämt emellan gubbens ben; tre af husets barn stå lyssnande omkring; i bakgrunden har husmodern någonting att syssla framför ugnsdörrn, hvarinom hon utan tvifvel håls ler på att grädda en af de gigantiska Skånska limporna; ty man ser den äldre bland de lyssnande fiiekorna utrustad med ett stort snitt af en sådan, och endast väntande på spelets slut, för att belöna den unge spelmannen cHer hans beskyddare. Gubben är fullkomligt blind; man beböfver ej granska hans halfslutna ögonlock för att märka det; man ser det på det typiska uttrycket af stilla försakelse, som är så karakteristiskt för alla blinda, och som här blifvit återgifvet med en rörande trohet. För öfrigt lyssnar han ej sjelf; ban är trött: han njuter blott af stundens hvila. Den spelande tolfårige gossen har äfven samma likgiltiga uttryck; alldeles det som man träffar hos våra positifvefvare, vid toner, som de hört hundradetals gånger. Så mycket lifligare är hänförelsen hos sonen i huset, en gosse af ungefär samma ålder; han tycks svälja den muntra melodien med öppen mun; likaså gör hans yngre, med limpstycket väntande syster. En annan yn. gre flicka är blott ett barn, utan sinne ännu för tonernas makt; hon står endast undrande och 1.