Aftonbladet – 26 april 1843, sida 2

ir inbyggd och prydd med annat än naturens och woppets grönska på stranden. : Men de unga samla sig kring den nya och bala sig i dess kristallvågor — och så uppvexer stt nytt slägte kring henne, och de, som nu sitta den gamlas tempel, dö. bort, och snart stå pelarskogen och den uttorkade källan öde. Går sedan en af den kommande tidens forskare n under de brustna hvalfven, der tystnaden bor ych förödelsen; och blickar han sig undrande omsring och frågar: Hvi byggde man detta dyrbara empel? så skall han på en förvittrad sten läsa svaret: Här har varit en lifgifvande källa. Men forskaren blickar förgäfves efter henne, templet är qvar som ett historiskt minnesmärke; men källan är borta. Och frågar han: Huru kan en lifgifvande källa, som flyter ur naturens bröst, försvinna, så länge regn och dagg och himmelens: välsignelse finnas på jorden? k Då ställer sig Menniskobistorien, en skön men allvarlig genius, framför honom och säger, pekande på den nya källans herrliga vattensprång: Den kan ej försvinna, men blott taga en ny väg. 0Oycklig .den som. tager omklädnaden för saken, yrisar. templet i stället för guden, älskar liket sedan anden är borta. Och detta sker med den gamla tiden. 5 Och min ande tystaade sedan han-detta sagt hade. Då drog jag en djup suck öfver alltings förgängighet och öfver de gamle männen, som fortforo ut lofsjunga den redan uttorkade källan; jag kände ett underligt vemod genombäfva mitt inre, då jag vörde deras fåfänga lofsånger; Men jag gick bort och drack ur den nyd: