Aftonbladet – 26 april 1843, sida 2

Men den källans vatten sprang upp ur jorden med mäktig stråle och var rent och friskt. Och jag frågade min själs engel: hvad är detta? Och han svarade: Du ser i dessa källor den gamla och den nya tiden. Men engeln fortfor och sade: Från bimmelen falla regn och dagg och samla sig i bergens hålor till källådror, liksom menniskans känslor och tankar komma från Gud och bilda handlingar, sedande gått genom menniskosjälens remnor-. Så bryta de sig ut ilifvets dal, mer eller mindre grumlige, dock ingen ren; ty det bimmelska grumJas då det löper genom menniskans bjerta. Men dessa begge källor springa upp ur samma hufvudåder, lefva begge af regnet och qvällens dagg; men den gamla har sinat af och den nya gifver rikeligen. Ofver den gamla hafva menniSkorna upprest ett herrligt tempel, men marmorn här sammanpressat jorden, och småningom har ådren blifvit trängre och snart har den alideles rasat tillsammans. Då måste vatlnet som kommer ofvanifrån hafva ett annat aflopp, och det sprängde sig eh ny väg — och kastar sig nu med fart ur den nya källan. Men det är allt samma vatten. Dock stå de gamle qvar vid den gamla källan och prisa henne, fastän hon är uttorkad. Men de blifva gvar för öfverbyggnadens skull och prisa stället af gammal vana, ty. de älska per lhrgången, fastän källan, som fordom sorlade derinne, tystnat. Oeh de s0FaN Fe den pya, källan, emedan den ej