Aftonbladet – 20 april 1843, sida 1

hvad han deraf till andra personer försålt; men då han aldrig anat, att Johannes Nilssons chartor varit falska, så hade han ej eller skiljt dem från de partier, hvilka han från ränteriet erhållit, och sålunda utsålt dem gemensamt. Utom hvad åtgått till domsagans behof, hade Lagström försålt, ehuru för obetydligt belopp, chartor till häradshöfding Bergqvist, äfvensom nuvarande justitieborgmästaren i Carlskrona, herr lagmannen Christiersson, för några år sedan erhållit chartör för 4 å 500 Rdr stämpelvärde; men hvarken han celler Bergqvist åtnjöto rabatt på hvad de sålunda erhållit. Johannes Nilsson lefvererade till Lagström de första åren så väl skrifningssom biläggningschartor, men sedermera endast af de sistberörde, som aldrig erhöllos i hela ark. Huru fördelaktig chartehandeln med Johannes Nilsson ock var, ansåg sg likväl Lagström böra fortsätta reqvisitionerne från ränteriet, på det att han ej skulle misstänkas handla chartor från annat håll. Johannes Nilsson förklarade det vara för sig omöjligt, att närmare, än förut skett, redogöra för chartehandeln med Lagström. Han vidgick dock, att brefvexlingen dem emellan nästan uteslutande angält så beskaffade affårer. Der andre ämnen förekommit, hafva de blifvit nämnda vid deras rätta namn. De af Lagström här ofvan uppgifne chartzposterne å 660 och 582 Rdr, hade Johannes Nilsson till bonom afsändt, men han kunde ej bestämma det ungefärliga beloppet at hyad Lagström derförutan erhållit. För 4 eller 6 år sedan, eller under samma tid, som Lagström handlat chartor emot 53, procents rabatt, hade Johannes Nilsson några gånger köpt chartor af Husberg, med rabatt af endast 5 procent. Orsaken, hvarföre Johannes Nilsson inlåtit sig i så ofördelaktiga handelsspekulationer, har endast varit penningebrist, som nödgat honom, att realisera sina chartor till det pris, hvilket högst kunnat erhållas; men då domstolen förde hans uppmärksamhet derå, att med Johannes Nilssons kända ekonomiska ställning svårligen lät förena sig, det han beständigt varit eller behöft vara i penningebrist, och att en man, som klokt sköter sina angelägenheter, såsom Johannes Nilsson i öfrigt visat sig hafva gjort, knappast för en gång, mindre under en längre tid, köper för 95 Rdr den vara, han säljer för 66, Rdr, så fann väl Jobannes Nilsson anmärkningen riktig, men vidblef dock att så skett, som han föreburit. Kronofogden Crona vidblef hvad han förut uppgifvit, rörande åtkomsten till de af honom innehafda chartor, och kunde ej närmare, än som skett, bestämma, till huru stort stämpelvärde desse chartor uppgått. ; F. d. gevaldigern Crona sade sig nu vara i tillfälle att ådagalägga Vv rkliga förhållandet med den liqvid, som är intagen i hans bref till Häsberg den 4 April 1842. Liqviden angick ej, såsom Crona förut uppgilvit, honorarium för utförde rättegångar, utan skuldsedlar, som Husberg försålt till Crona emot en tredjedel af förskrifne beloppen. . Crona emottog. först af Husberg två af O. Fåhlman utgifne förbindelser, ställde, den ena af den 20 Juli 4844, till .sedelhafvaren på 50 Rdr, och den andra af den 46 November 48537, till häradshöfdingen Carl: Leander på 4100 Rdr bko, och dessa sedlar hafva i liqviden blifvit kallade första emottagningen. Vid Husbergs afresa från Stockholm erhöll Erona ytterligare en af Påhlman, den 19 November 4841, till sedelhafvaren utgilven, med borgen af brukspatron Tisell försedd skulisedel på: 250 Rdr bko, hvarå, under den 7 Mars 41842, funnos afskrifne 13 Rdr 24 sk. Återstående beloppet 236 Rdr 94 sk., jemte en Husbergs fordran på 23 Rdr 24 sk., allt banko, såsom äterstod å kostnader och arfvode i Lindgrenska målen samt ersättning för en budskickning, utgjorde tillhopa det belopp 260 Rdr, som liqviden upptager. Bekräftande Crona desse sine uppgifter med företeende af ifrågavarande skuldsedlar och en af Husberg utskrifven, den 7 Mars 4842 daterad räkning. . Hos Crona var belåtenheten synbar öfver sättet, hvarpå denna angelägenhet kunnat bringas i ordning, och domstolen hade härvid intet annat att erinra, än hvarföre posten å 450 Rdr i liqviden blifvit kallad rest å förra emoltagningen,, då likväl Cronas nu meddelade förklaring gifver vid handen, att primitiva beloppet af första emottagningen endast utgjort 450 Rdr; men Crona förmådde lika litet att utreda denna omständighet, som att upplyså huru denna liqvid, hvilken förut varit föremål för de mest olika, invecklade förklaringar, nu kunnat så fullständigt och ordentligt läggas i dagen; och ej heller ville Crona medgifva att affären blifvit, på sält som skett, utredd i häktet. I öfverensstämmelse med hvad han förr uppgifvit, förebar Crona äfven nu, att han för inteckningen i Gransholmen, med sin löftesförbindelse försedt 42 eller 44 stycken, af Husberg uthändigade förskrifningar; men han afvck från förra uppgifterna iså måtto, som han nu förebar, att han, genast efter det löftesförbindelsen blifvit tecknad, återställt förskrifningarne till Husberg, som sjelf skulle ombesörja låneföretagen.