Aftonbladet – 12 april 1843, sida 2

Jag försäkrar mamsell, att det inte är så farligt med Braun, som våra alltför blygsamma damer prata, sade Rutschenbjelm, alldeles förglömmande sig, och ifrig att försvara författaren, till hvilken han var en gammal vän. Hilma vände sig om och såg förundrad på Rutschenbjelm. Hvad nu?, — frågade hon leende, — jag trodde sannerligen icke att du befattade dig med poesi. ij vÄfven jag läser ibland, när jag har tid,, — stammade vår hjelte, förlägen, och drog sig tillbaka mot dörren, — jag har gått i skola i min ungdom, och mina föräldrar ville hafva mig till prest, men så kommo de på obestånd, och jag måste bli stallpojke.n Tigande fortsatte Hilma derefter att göra sitt urval bland böckerna, men Rutschenhjelm såg, till sin icke ringa förnöjelse, att Brauns nyare dikter lades till dem, som hon ämnade behålla, och sedan hon ändtligen tagit så många ,nuvåteter, hon önskade, lemnade hon de öfriga till kusken med en något granskande blick, hvilken gjorde honom verkligen brydd, emedan qvinnans skarpa öga har så lätt att genomskåda en karl, hvad förklädnad han än må välja. Han var derföre rätt nöjd när detta melian-fyra-ögon tog slut och han åter befann sig i fria luften. Han insåg nu först, att han kastat sig in i ett dumt äfventyr, som kunde medföra: långt flera obehagligheter, än han i början föreställt sig; men han kunde ju icke lemna den gamle mannen utan den betjening, han så väl behölde, och nöjet att se den vackra flickan kunde han icke heller försaka, utan att blifva tvingad dertill. Ehuru Rutschenhjelm fört ett något pfriskt ungkarlslif och var