Aftonbladet – 11 april 1843, sida 1

Ivet tecken; öppnade den lästa dörren för Springfeldt, kunde denne knäppt igenkänna honom, så förändradt syntes hans utseende. Rutschenhjelm var en lång, smärt och välvext man med korpsvart hår, mörka, eldiga ögon och ett blekt, men ganska behagligt ansigte. Han hade nu afrakat sina. stora, svarta mustascher jemte pipskägget och färgat sitt ansigte något brunare med en svag upplösning af sepia, för att icke händelsevis blifva igenkänd på gästgifvaregården. Den blå kuskrocken och läderbältet passade honom förträffligt, och Springfeldt bedyrade på sin salighet, att han såg ut, som om-han varit född i stallet. De båda förtrogne gålvo sig sedan af och kommo obemärkte in på gästgilvaregården, der Rutschenhjelm af Springfeldt infördes till brukspatronen. Denno satt i en ländstol och tycktes leende åhöra en berättelse, som den sköna dottren läste för honom ur en bok, hvilken hon vid Springfeldts inträde lade å sido. Välkommen, min bästa herr kongl. sekter! sade brukspatronen till Springfeldt och räckte honom sin hand; välkommen! Är det kusken, som ni har den godheten att föra med er? Ja, han är nu bär till er tjenst,, svarade Springfeldt; jag kan tryggt gå i borgen för honom; hancär en mycket skicklig och ordentlig karl sitt! yrke, fördöme mig ! ; Hvad är ditt namn, min gosse? frågade brukspatronen derefter sin nya kusk. Fingaly svarade denne. Det var ett mäkta poetiskt namn!i skrattade brukspatronen, ; Ja, svarade Rutschenbjelm; jag hette förut Bergström, men min sednaste husbonde tyckte