Aftonbladet – 11 april 1843, sida 1

SST nn Det nu omnåmnda fenomenet ha några velat anse förorsakadt af solstrålarnas brytning i månens atmosfer, hvars tillvaro derigenom vore bevisad. Men oafsedt de vigtiga och ovederläggliga skäl som tala emot denna tillvaro, är det nu ifrågavarande fenomenet icke af den beskaffenhet, att det, derigenom kan förklaras. Enligt trovärdiga personers intyg sträcker sig den glänsande ringen till 30 å 40 minuter från månkanten — månatmosferen borde, till följe häraf, ha en höjd af 3 till 400 mil, samt ännu vid: denna höjd besitta en betydligt strälbrytande förmåga, hvilket näppeligen är förenligt med kända fysiska lagar. Solkantens plötsliga och med förutberäkningen öfverensstämmande försvinnande blefve, i sådan händelse, oförklarlig, ty den mot månen vända solbredden torde då, tvertemot hvad observationerna intyga, blifva småningom otydligare och intensiteten i dess ljus gradvis aftaga, alltsom de båda himmelskropparna närma sig hvarandra. — Sannolikast förkläras detta fenomen, om man antager, att den ljussfer, som utgör den vanligen synbara solskifvan, är ytterligare omgilvyen a en fysisk ljusomhöljning, som likväl icke är nog ljusstark, för att kunna ses jemte den verkliga solen. Det enda tillfälle, att varseblifva densamma, inträffar, när hvarken direkt eller reflekteradt ljus från solskifvan kan komma till oss, ehuru den trakt, der solen befinner sig, ännu är öfver vår horizont — ett fall, som naturligtvis endast är möjligt vid totala solförmörkelser. — Kanhända är zodiacalljuset ingenting annat än denna ljusomhöljning, fastän det, i anseende till sitt. mycket betydligare afstånd från solen, är mycket svagare; ty om den här framställda förklaringen är riktig, sträcka sig den nu omnämnda glänsande ringen och:dess strålar ungefärligen 130,000 mil från solytan, zödiakalljuset deremot mäste vi antaga gå ända till märsbanan, d.: v. s. 150 gånger längre. (Forts. följer.) på