Aftonbladet – 10 april 1843, sida 2

Och jag låg i mitt blod, som på sin sköld en Spartan. Grinande jemt emot mig den vederstyggliga Blaren, När jag filerade upp kortet med darrande hand. Snöpligt bortflögo från mig de foglarne, gula och gröna, Som ur min faders bur. listigt jag lockade fram. Mcn hvi talar jag väl om de nederlag, som jag lidit? Tvåan är än i behåll, eja, till ångbåten ut! Här tystnade ändtligen den lille andtruten och satte sig varligt på en stol, för. att hvila sig ut från sina daktyliska kullerbyttor. Vet du, bror Freudenborgp, sade Rutschenbjelm, under det han knöt sin balsduk,, det här stormande ungkarlslifvet kännes allt bra tomt i längden, och sinnet blir småningom lika trögt, som tonfallet i dina hexametrar. Om jag bara kunde bli kär på fullt allvar, skulle jag nog lära mig att undfly dig och dina likar, som pesten; men här finnes ju ingen huldinna, för hvilken en man med känsla och smak) kan tända sitt rökverk. Jag har verkligen sedan några dagar börjat att serdeles tänka på .det heliga äkta,, ty det är bättre att giftas än brinna, säger apostelen. Ack, ja! min redlige bror, — suckade Freudenborg och hof de små djupliggande ögonen andäktigt mot taket — äktenskapet är just kuku i lifvets blodiga kille, champagnen i dess röda Trafalgar-bål, saladen till dess mustiga gödkalfsstex. Ser du, förträfMige unge man! jag vet det väl, ty jag har äfven längtat — ack, du kan ej ana, hvilken rik fond af varma känslor, som ligger förborgad i djupet af mitt bjerta! Jag trodde sannerligen, att samtliga känslorna flyttat sig ned i din vördiga istermage, — sade Rutscbenhjelm — fakiren vid Ganges stränder har icke offrat mera åt sin afgud, än du åt denna hufvudpart af din lilla corpus; men också får man medgifva, att han varit tacksam för dina trägna omsorger, och han blomstrar nu som en Kinnekulle miniatyr.