Aftonbladet – 10 april 1843, sida 2

en besegling af förhållandet, att Regeringsmakten icke kan skilja embetsmannen från tjensten, utan laga dom och ransakning; men att icke ett folk skulle kunna besluta genom sina ombud, att indraga eller förändra de offentliga embetena och uppsäga dem, som innehafva desamma, är i sjelfva verket en orimlighet. Det vore liksom om Konungarna, då de antag ga t. ex. i och för krigstjenstgöring, en hel hop befäl eller anvärfva trupper, skulle efter kriget vara skyldige att för alltid aflöna och underhålla hvarje individ ibland dessa. Jag vet ganska väl, att jag här vidrört ett ömtåligt ämne, att man vant sig, att anse staten skyldig till att alltid låta, vid indragningar af tjenster, lönen bibehållas, så länge ej: innehafvaren får annan motsvarande plats eller löneinkomst; och jag skulle icke ett ögonblick vilja, att man genom tilläraping af den stränga principen, i Oträngdt mål, Ejorde en enda lidande. Men det är mig omöjligt, att kunna förnuftsenligt antaga, hvarföre dem ena individen i samhället, mer än alle andra, äger rätt att fordra, det staten för alltid skall betrygga honom om arbete (tjensten) och inkomsten (löm och pension). Förgäfves åberopar man i detta afseende dena vanliga mnvändmngeny att Embetsmannen bildat sig för statens tjenst och bör vara tryggad för utkomst. Jal så länge hans tjenst behöfves, gäller denna konsideration; men ej. längre. Skärskådar man noga allt, som hör till detta kapitlet, har staten vanligen gjort mera, för att underlätta Embetsmanna-bildningen, än för att betrygga de öfrigx folkklassernas; och det finnes i min tanka ingen näringsgren, som erbjuder så pass säkerhet för utkomst och belöning, som embetsraannakallet, om man vill bilda sig för det och sedan med sannt nit och fosterlandskänsla. deråt egna sig. Då duger man vanligen. i hvarjehanda embetsväg och ej blott i en enda plazs; och man hvarken bör hafva eller har rätt, att fordra lön på indragningsstat, för det att staten icke mer behöfver tjensten, eller i den tjensten vidåre kan: begagna personen. Jag ser intet skäl, hvarföre f. d Justitieministern, icke borde sjelt. betänka, att han icke ägde annan laglig rätt till pension, än den Rikets Ständers skrifvelse den 14 November 1840: innehåller, och likaså Grefve Mörner, samt att desse herrar således antingen kunnat besluta sig att icke åtaga sig befattningar i Statsrådet eller ock att tjena qvar, ännu 2 2 3 år och lagenligt då kunna åtnjuta pensionerna.n