Aftonbladet – 10 april 1843, sida 2

på regeringsmakten, i afsigt att skaffa folket garantier för de allmänna medlens beviljande, uppbörd, förvaltning och redovisning. Allt hvad som har sammanhang med dessa ämnen, får i deras ögon aldrig mera än för syns skull handläggas af nationens representanter. Det är Konungen, som i allt har rätt att dermed göra och låta huru Han vill: d. ä., huru de och deras gynnare i Rådet önska och finna fördel vid; ty naturligtvis kan Hans Mej:ts egen öfvertygelse, i dylika fall, icke gerna grunda sig på annat än rådgifvarnes, i och utom Rådet, och dessa tillhöra samtligen . embetsklassen. Också kan Svenska Minerva icke återhålla sin förtrytelse öfver, att man vågat påstå, det Rikets Ständers anmälan till Konungen i deras skrifvelse den 44 November 1840, angående pensionsrättens beräkning för Statsrådets ledamöter, först sedan de i fem år innehaft dylik befattning, bordt anses såsom ett beslut; hvilket Konungen icke kunde eller berde förändra. Uppmuntrade af sista Riksrättens sätt att i allmänhet förklara de delar af grund-; lagarne, som. röra Statsverket och Statsmedlen, hör man nu embetsmännen instämma i meningen, att Konungen kan anslå löner och pensioner, utan afseende på de bestämda vilkor, Rikets Ständer ansett sig böra fästa vid Statsanslagen, för att hindra utgifternas öfverdrift, betrygga Statsinkomsternas tillräcklighet, och således hindra förökandet af den beskattning, som Rikets Ständer beviljat att af landet: uttagas. Svenska Minerva upplyser oss nu, att Kongl. Maj:t i Statsrådet, på tillstyrkan af någre ibland Statsråden, men med serskild motivering af Sitt beslut skall hafva förklarat Rikets Ständers beslut, angående Statsrådens pensioneringssätvt icke gällande; utan således, efter knappa 2 och 5 års tjenstgöring tillagt Grefre Mörner och f. d. Jästitieministern Törnebladh full Sfgatsrädslön i pension. Minerva anser, att detta var lagenligt; ty, säger Nänerva, begge Statsmakterna mäste vara eniga om ett sådant besiut, då Fonungen och Ständerna, i sansverkan, stadgat den pensioneringsgrund, som förut gällde. Den ena Statsmakten kan ej ensam upphäfvåa denna grund, utar den andras birail, och Rikets: Ständers beslut kunde och borde dessutom ej verka retroactivt för Hr Törnebladh, som redan var Statsrådi innan Rikets Ständers skrifvelse Konungen meddelades. Å Mean ser, att i denna slutföljd finnes mycket, som alldeles icke är förenligt med principen af folkets utöfning af beskattningsrätten genom sina: ombud Rikets Ständer allenas och ännu mycket raera, som är oförenligt med de: begrepp om statens förbindelser till embetsmännen, hvilka biliigtvis måste lämpas cfter dessas till staten.. . Betraktar man: nemliger: vår Regeringsformsi anda och bud, så finner man att Riksstatens reglerande tillhör Ständerna; att således de äga, atti bestämma Löner och Pensioner; att de i följd! deraf kunna stadga de vilkor, hvarunder tjenste-; männen äga att åtnjuta dylika inkomster; och att hvad; de derom Besluta bör gälla till efterlefnads emedan grundlagen ålägger Rådgifvarne, att, derest fråga derom uppstår,. upplysa Konungen om hvad Rikets Ständer i alla dessa delar för-i ordnat, och förbjuder kontrasignation af deremot stridande beslut. Detta bevisar, att Konungen ieke, i enlighet med grundlag, kan af de medel, som tillhöra fastställda Stater disponera medel till utgifter, som Rikets Ständer icke pröfvat nödiga, eller för hvilka de yrkat några bestämda vilkor, . hvilka icke befinnas uppfyllda. Att af Pensionsanslaget eller af Indragningsstaten anslä medel till Statsrådens pensionering efter an-. nan grund, än den Rikets Ständer förordnat, blifver således alltid en grundlsgsvidrighet; ty dessa medel må ej på annat sätt disponeras, än Rikets Ständer fastställt. Konungen ägde, om han så för godt fann, att låtaanordna pensionerna intill nästa riksdag, på extra-utgifts-anslaget, men ej på det sätt nu skett; och H: M. kunde sedan låta på Rikets Ständer ankomma, om de vid nästa riksdagen ville anslå medel till pensioneringen. Detta är det högsta man kan medgifva, såsom lagenligt i detta fall. . Men här bör äfven en annan sak komma i betraktande. Byråkraterna utropa nemligen, att man genom dylika inskränkningar i Konungamaktens disposition utsätter Embetsmännen för osäkerhet och förluster af sina lagliga rättigheter till pensioner, 0. s. v. Äfven detta är en falsk sats. Egentligen är det helt och hållet sjelfmyndigt antaget, att Staten äger någon skyldighet att för alltid löna och pensionera en Embetsman. Likasom : denne, hvad dag han behagar, kan. uppsäga kontraktet med Staten å sin sida, genom en afskedsansökan, måtte staten vara berättigad att säga honom: Jag behböfver Er icke. Att i detta fall åberopa den Kongl. Fullmakten och dess vanliga löfte, att innehafvaren äger att åtnjuta de fastställda löneförmåner, så länge han tjenstenr förrättar, är ett nonsens; ty detta löfte brytes icke annat än på lagligt sätt, då Folkets representanter anse, att tjensten ej längre behöfves. Löftet 1 fullmakten, å Konungens sida, är blott EESK ERNST Ro SONEN Ce RN VITARE ENE Je År EE I I I OVAh jan la I mitt blad eam ni cin ckäld on