Aftonbladet – 1 april 1843, sida 2

: Men det vore bättre, att du talade med adjunkten,) yttrade Finsterdahl, för, ser du, huhu han tror bättre på dig., Det var ett godt råd,, yttrade Wimmerkant, som stod vid dörren i mörkret. Gå du till adjunkten, lille Krypån. Godnatt, gossarl Ha ha ha, skallade det hela svalen utför, och hela truppen stampade bort, qvarlemnande de begge sikarne i en verklig vintervak. Det var ändå ett styggt spektakel, sade Gyllenstråle; de kunna förkyla sig. Ack nej, det är inte farligt; när har du väl sett, alt en groda eller ödla förkylt sig? Det tillhör de krälande och krypande djuren att tåla både kallt och varmt, både torrt och vått, svarade Wimmerkant. Denne yngling var, när man undantager hans oöfvervinneliga lust för spektakel och hvad han kallade drift, en god menniska. Hans far var rik, och hans kassa var således större, än de andras; han var derföre också sina vänners bankör, lånade ut, när han hade något, och återfordrade icke penningarne förr, än han sjelf var i verklig knipa. Då kom han och berättade; alt han var luden, det vill säga var en björn, som fick iof att björna sin goda vän, emedan han sjelf var rakt utan. Fick han penningar, var det bra; fick han åter intet, så tröstade han sig med, att han nog hade flere att tentera, på penningar, och om af alla hans fordringar ingen ville flyta in, så lånade han. . Man observerade alltid noga; då brodern Wimmerkant fick Rek, det är kontraktionen af Orso på bref, och då måste sin behöfvande nästa, Det blef det Rekommend