Aftonbladet – 30 mars 1843, sida 2

en sådan kris, ej kan vara det behagligaste. Men ym den sjuke tappert håller ut, låter han sig ej vf någon företeelse förvillas, och är han under en äkares hand, som tillräckligt har medlen i sin makt, för att med säkerhet bekämpa den framkallade faran och utan skada leda den förbi, så blir ock den lidande vanligen på ett lysande sätt belönad för sin ihärdighet; ty, sedan alla främmande och orena ämnen blifvit afsöndrade och de olika organernas normala funktion återställd, får han fägna sig åt ett välbefinnande, sådant han på lång tid ej känt, och som är så mycket varakligare, emedan här icke, såsom vid många andra kurer, åtskilliga främmande ämnen blifva qvar i kroppen och skapa nya lidanden. Det kommer sedermera endast an på fortsättning af en naturlig lefnadsordning, en afpassad diet. Förlorar deremot den sjuke modet under kuren, afbryter han den före eller under krisen, griper han åter till medikamenter, så löper han icke allenast fara, att den hittills begagnade kuren till intet gagnar honom, utan att den kan blifva honom till och med skadlig och farlig. Ty ofta kasta sig de i rörelse satta sjukdomsämnena på ädla delar och låta icke genom vanliga medicinska medel sig vidare aflägsna, utan frambringa dödliga sjukdomar. Skulden bör då ingalunda, såsom det gerna sker, tillskrifvas kurmetoden, utan den tillhör endast och allenast den sjuke sjelf och hans svaga viljekraft. Men så svår och oangenäm kurmetoden än vid första ögonkastet må förefalla, så bevisar dock de ömtåligaste damers, de svagaste subjekters och de af läkarne ofta öfvergilne farligt sjukes exempel, att den icke är så angripande, som de fleste andra metoder, utan att den svaga och ömtåliga