eger öfver de hvita, för att på dem hämnas sir moderstams förnedring och förtryck. Koloniern: voro ej något passande fält för utförandet af han: hämndplaner; han köper sig en grefvetitel, flytta till Paris, utvecklar der en lyx, som slår lyxen: hufvudstad med häpnad; och snart ser han — mulatten — sig vara lejonet för dagen, för måinader och år till och med, i centern af de hvitas mest förfinade societetslif. Hans hufvudpassion är mulattisk hämndlystnad, hans medel mulattisk intrigförmåga, — man vet hvad detta vill säga —; andra passioner: ärelystnad, kärlek, äro för honom blotta medel, icke ändamål. TI den njutningslystna skara, som tränges i hans salonger och på hans fester, ser han med hån endast ett förråd af offer för sin hämnd, och han väljer med beräkning derur dem, som ådraga sig mesta uppseendet och måste göra hans välde mest åskådligt. — Bland dem har grefve de Lancry blifvit hans första slaf; dennes lättsinnighet har fört honom i en af Lugarto skickligt utlagd snara, och han tyglas nu af sin beherrskare värre än någon neger af slaffogden; fastän med band, som verlden icke ser eller ens anar. Mathilda är grefve de Lanerys maka, en ren och ädel qvinna och sin gemål innerligt tillgifven; men för ingen dei någon vek eller svag karakter. Sedan Lugarto fått mannen i bojor, beslutar han att göra hans maka till sitt offer. Han vill vanära henne: att åt hans känsla för henne skänka namnet kärlek vore onaturligt; icke ens sinnligheten ingår deri, på annat sätt än likasom alla hans öfriga passioner af andra rangen, det vill säga såsom medel. Härvid hittar han ett förträffligt bistånd i upptäckten af en tvåfaldig passion hos grefvens och bans makas gemensamma ungdomsvän, Ursule, för närvarande gift med en landtman herr Secherin, som aldrig behagat henne, men som hon skänkt sin hand i nödfall, derföre att han är rik. Det är en hedersman, som efter flera års äktenskap ännu tillber sin hustru, men hvars landtliga väsen förefaller henne löjligt, i jemnförelse med den lysande grefve Lanerys bländande yta. Denne älskar hon; han var hennes första kärlek och har förblifvit hennes bjertas hemliga idol. Men Mathilda, redan under ungdomsåren, hennes afundade medtäflarinna i talanger, och slutligen hennes lyckliga rival, är ett mål för hennes oförsonliga hat. Hon har länge dolt både sin kärlek för grefven och sitt hat för hans gemål; men Lugarto har lyckats upptäcka hennes tänkesätt, och i samma ögonblick är äfven hon hans slafvinna, det viljelösa verktyget för hans planer. Han beslutar att grefven skall enlevera henne, för att lemna fältet fritt hos sin gemål; och det sker, i trots af begges bättre känsla, till följd af den magiska makt Lugarto förvärfvat öfver dem. Hos Mathilda träffar denne likväl för första gången en själsstyrka, som han anser jemngod med en negers och nästan tvingas att högakta; men det ovanliga motståndet retar honom blott; hon måste falla, äfven om han skall begagna de mest våldsamma utvägar. Han skyr dem ej heller, och allt synes så välberäknadt, att man nästan fruktar för den förfärliga utgången. Men mulatten har förbisett att icke blott karakterfasthet kan utmärka en hvit: för hans själsanlag har det förblifvit otroligt och obegripligt, att hos den hvita racen gifves någonting som kallas ädelhet, dygd; misstaget härpå blir hans förderf. Upptäckten af detta obegripliga tvingar sig på honom från flera in Mathilda, och till slut från alla de handlande oersonerna tillsammans. Dermed är hans förmåga yruten och tillintetgjord. Segern köpes likväl icke utan offer; men offer som man ej kan kalla orättvisa. Hr Dahlqvist var Lugarto, fru Hjortsberg Mailda, hr Almlöf de Lanery, fru Almlöf Ursule. Det är bekant, att när man ser hr Dahlqvist på scenen, upptäcker man sällan honom sjelf bakom len person han föreställer; icke heller sker det vär. Det är från början till slut Mulatten, sådan om han måste vara för styckets plan. Redan lotta maskeringen är förvillande. Hvad br DalIvist än har att säga och hvilken passion han än ittrycker, så glömmer han ändå ej ett ögonblick tt skjuta ut munnen till likhet med negerfysioromien och låta den bländande tandraden Ilysal ram ur det svartgula ansigtet. Hans gång är liet hvad man kallar kobent, alldeles på negervis, ch när han vid sina något stela rörelser först ipplyfter underarmen och sedan låter öfverarmen ölja med som ett stöd, nästan likt en af hr Mölers marionetter, återser man fullkomligt de biler man har af negrernes sätt att gestikulera, Jet enda man skulle kunna anmärka är, att det äri är nästan för mycket neger och för litet wulatt; mulatterna stå betydligt framom negrera i förmåga att föra sig på de hvitas sätt. — fatildas och Ursules roller äro begge icke lätta; e utfördes ändå begge ganska väl. Hr Almlöf ar ej något tacksamt parti; men han gjorde der