Aftonbladet – 28 mars 1843, sida 2

1 bete såsom någonting klassiskt i sitt slag, hafva förebrått Aftonbladet, att det icke deråt egnat tillbörlig uppmärksamhet genom någon utförlig recension. Vi behöfve icke tillägga, att man sökt motiverna till denna ringa aktning mot ett sådant arbete i den förkrossande känslan, att Hr Snellman genom sin Lära om Staten skall hafva vändt upp och ned på, ja alldeles nedgjort alla de föreställningar om stat och om möjligheten af frihet deri, som af de liberala hittills varit antagna, och att han gjort detta genom någon sådan djup och skarp lärdom, att all vederläggning är platt omöjlig och intet annat alternatif oss lemnadt, än att berömma, antingen uttryckligen eller med tystnadens vältalighet. Af dessa tillvitelser är den visserligen sann, att Aftonbladet ännu icke recenserat Hr Snellmans bok, och vi vilja icke heller neka, alt en liten portion fruktan kunnat ingå bland motiverna till denna underlåtenhet. Men denna fruktan har icke precist varit af det slaget, som Biet och öfrige berömmare af den Snellmanska statslåran föreställt sig, eller en fruktan för arbetets ofelbarhet, utan af ett annat slag, som vi nu vilje omtala. Recensenter hafva nemligen det med andra menniskor gemensamt, att de frukta och draga sig undan för det som är tråkigt och ledsamt, isynnerhet då företagandet af delta ledsamma ej synes så högt al nödvändigheten påkalladt, att det icke utan skada skulle kunna undvikas. Och att utförligt recensera Hr Snellmans arbete, blefve verkligen tråkigt, hvilket kan skönjas bland annat deraf, att ingen, icke ens de, som berömt boken, velat underkasta sig denna möda. Omogna arbeten i politik äro isynnerhet för dem, som mycket sysselsatt sig med och tänkt i. detta ämne och derföre blifvit granntyckte, mycket ledsamma. , Då en författare vacklar emellan olika principer, och i en mängd detaljer hyllar än den ena än den andra grundsatsen, så är det icke nog, att man på talrika ställen får sätta ett notabene, utan man måste äfven sedan öfver hvarje sådant notabene skrifva en afbandling, för att gifva fullt skäl för detsamma, så vida författarn skall anse sig med tillbörlig. heder affärdad, och slutligen vinner man sjelf med detta besvär kanhända icke annat, än att hafva utledsnat först sig sig sjelf — hvilket ofta får passera — och sedan allmänheten, hvilket räknas för oförlåtligt. På sådane lyten i detaljerne är Ir Snellmans bok mycket rik, och vi tvifle icke, att han en gång sjelf skall erkänna vårt omdöme, att det är omoget. Nu förhåller det sig imedlertid så, att vi ogerna velat fälla ett sådant omdöme om en författare, hvilken förut visat flera så verkliga prof på författareförmåga, som Ir Snellman, och äfven detta har varit orsaken till dröjsmålet. Sedan det nu en gång likväl blifvit sagdt, på grund af skedda uppmaningar, så skole vi icke underlåta att framdeles något utförligare motivera dessa omdömen, men för närvarande är vår afsigt blott, att för allmänheten framlägga och åt berömmarne återgifva elt sådant der detaljstycke, som just i dessa dagar blifvit af Skara tidning framdraget såsom ett prof på den Snellmanska statslärans grundlighet. Det angår blott den lilla frågan om folkets lagstiftningsrätt och gagnet deraf, och meddelas af den, i vissa nummer obegripligt fiosofiska Skaratidningen, med följande, i en not insatta företal: För den liberala frisinnigheten är realisation af de imperativa anspråken hufvudsyfte. Den replierar derföre egentligen på personlighetsprincipen, hvars balt, såsom rättsgrund, vårt blad undersökt och bedömt. — För att än mera befästa sitt högsäte, låter denna frisinnighet stora ord utgå om massans elevation genom medvetandet att deltaga i landets lagstiftning och om märkvärdiga, för landets väl deraf härflytande resultater. Det är denna elevation och dessa resulialer som i utdraget granskas och bedömas. Sjelfva utdraget ur Snellmans lära om staten innefattas i efterföljande räsonnemang, som lärer befinnas mindre passande för Sverge, der folkets rätt till deltagande i lagstiftningen ären trosartikel med fullt gällande kraft, enligt besvuren grundlag, än för Finland, der detta anspråk måste betraktas som en vantro, hvilken bör ur folkets sinne utrotas. Och härmed torde man äfven hafva den egentliga hemligheten af ej mindre arbetets innebåll och syftning, hvad den politiska delen beträffar, uppdagad, än äfven nyckeln funnen till den utmärkta nåd, boken funnit i Biets och Minervas ögon. Det vill nämligen synas klart och påtagligt, att då herr Snellman utgaf ett arbete öfver politik, hvilket är hufvudämnet i en statslära, just i det ögonblick, då han återreste till Finland, för att der åter inträda på tjenstemannabanan, så måste han hafva gjort det förra både under den föreställningen och med den afsigten, att arbetet skulle blifva kändt i Finland och kunna passera den dervarande censuren, som icke tillåter några politiska läroböcker, hvilka hylla folkets deltagande i lagstiftning och andra ideer i enligbet dermed; och då bokennu just är af sådan egenskap, så stärkes man i denna förmodan. Den politiska delen deri är, med ett ord sagdt, afpassad, ungefärligen efter det målt af politisk fribet, som åtnjutes i Finland, hvilket är lika med noll. Herr Snellman ihar således skrifvit för sina landsmän, ej för oss;