Aftonbladet – 28 mars 1843, sida 2

het. Han beslöt derföre, alt ej visa nålen för Annastina, (som likväl genom den halföppna dörren selt honom göra fyndet, utan att i sin tanklösa likgiltighet fästa just någon större uppmärksamhet dervid) noga vakta sig att våga någon förfrågning om densamma i öfra våningen, och slutligen göra sig af med den, på så sätt, att han nödgade baron Ehrenfelt, när han kom att lyfta sina åtta hundrade riksdaler banko, att emottaga nålen för en tredjedel af summans värde. Med dessa fromma och ärliga föresatser, anbefallde han sin själ till Abrahams, Isaaks och Jakobs Gud, och gick ganska förnöjd till hvila, i hopp att följande dagen göra en både lycklig och skicklig affär. (Slutet följer.) EE , — MARMONI, FYRVERKERI Enkan efter en utmärkt musikalisk kompositör lät i tidningarne, då hon annonserade mannens dödsfall, tillägga följande strof: Han bar lemnat detta verldsliga och gått till det sälla land, som är det enda der hans harmoni kan öfverträffas Detta blomstrande sätt att annonsera föll en fyrverkares hustru serdeles på läppen, och då hennes man dog, beslöt hon att begagna detsamma med nödiga förändringar. Hon lät alltså, efter underrättelsen om fyrverkarens död, tillägga: Han har lemnat detta verldsliga och gålt till det sälla land, som är det enda der hans fyrverkeri kan öfverträffas. KLAKÖRERNES UrsprunG. Klakörerne på de parisiskå teatrarna äro ej någon ny uppfinning, utan sådana funnos äfven fordom i Rom, då Largius Licinius arbetade bokstafligen med händer och fötter för de romerska advokaternos framgång. Klakörerne, hvilka kallades ludicoeni, applåderade, på gilvet tecken, för de advokater, som talade inför domstolarna; för denna applådering erhöllo de em middagsmältid.