Aftonbladet – 28 mars 1843, sida 2

diene vackre penger på die raritet. — Kan doch icke versteben wie den klenod kunnat komme bit; das ist unmöglich at begripe. Annestine! har någon fremder mensch varit her in zimmer? — Nej; det kan väl herrn veta, när han sjelf alltid bär med sig nyckeln till kammaren, så jag, arma barn, aldrig får titta åt gatan, utan vara i det gamla, fula köket hela dagen. — Det är til din nytte, kan du verstehen, barn lille; om du gaper på gaten, so vorsummer du dit arbeit. : — Så clak herrn kan vara, likväl! jag kunde väl tro, att herrn hade någon snål uträkning dervid. Nu skall berrn få se, alt jag leds ibjel en vacker dag i den här tystheten; ty i köket hör man ingen lefvande menniska; råttorna äro de enda jag får höra och se här, och de dansa också fritt omkring golf och väggar, både i köket och här i kammaren. — Råttor? Sagen sie? Viser det sich råtter här om ljuse dagen? — Ja, både daz och natt hålla de sin dans här, det må jag bäst veta, som är så rädd för det packet. — Ja så! das ist gut! Lägg dich nu in ruhe, lille barn; gute nacht! När Aaron åter befann sig ensam, putsade han nålen ren, och gissade fullkomligt tll sanningen, då han beg:ep, att råttorna dragit ned smycket ifrån öfra våningen, der ban visste att den unga grefvinnan redan öfver åtta dagar legat eländigt sjuk. a Alt han ej kunde låta förmå sig att återlemna juvelen, skall säkert ej förundra någon, som erfarit den menskliga egennyttan i allmänhet, och lärt all känna den israelitiska nationen i synner