Aftonbladet – 28 mars 1843, sida 1

VR VD OR KSS EEE SERA EA RER FRASEN SNS LITER LITTERA dess bröder i den öfriga verlden. (Hör, hör!) De hade tariff på tariff, afgift på afgift, förbud på förbud, inskränkning rå inskränkning, som försvårade, förhindrade de välsignelser och fördelar, hvilka den ene kunde erbjuda den andre. Ifan glädde sig likväl åt, att de icke på en gång kunde bestorma mopoliernes fästning. Han glädde sig åt, att innan de indringar, .som äro oundviklige, kunna slutligen segra, behofyet af deras nödvändighet hade så genomträngt folkets sinnen, att en hvar hade lärt inse deras värde och ville öfverandtvarda öfvertygelsen derom till sina barn, såsom grundval för en framtida lagstiftning. Om det reformyrkande tänkesättets inflytelse hade kunnat på en gång segra i underhuset — om detta Hus hade på en gång medgifvit åt dem hvad .de haft rättighet att fordra, skulle dessa principer måhända, så länge de ännu icke hunnit intränga i den stora majoritetens sinnen, burit ringa frukt, då d deremot nu vore en hel menighets egendom och stolthet och nödvändigt måste cn gång bringas till utförande. (Bifall.) Han visste huru svärt det vore att säga någonting nytt i sjelfva saken. Den hade uppfyllt allmänhetens sinne och det fanns knappast ena enda förståndig menniska, som ej sökt betrakta orsakerna till det närvarande eländet och följderna af ett bättre, visare och mera kristligt system för lagstiftningen. Det vore säledes svårt, att finna nya ämnen och ännu svårare att hålla nya tal. Men en dag då han tänkt på ämnet, hade hans uppmärksamhet kommit att fästas på några sattser som år 4843 blifvit framställde ar en Sir Robert Peel; och om sonen satte värde på fadrens undervisningar, hoppades han, att den nuvarande Sir Robert Peel skulle egna uppmärksamhet åt ett tal, som hans far hållit i underhuset d. 27 Febr. 48435 och som han ansäg vara fullt af vishet och en verklig profetia. Han hade sagt: att jordbrutis-, handelsoch manufakturintressera äro, ifrån en upplyst politiks synpunkt, alla de samma, och den enas undergång celler framgång äfven de andras. I samma mån landet i allmänhet blifvit riktadt genom afsättningen af manu! fakturprodukter, hade jordbrukarne ätvjutit sin andel af fördelen, ja til! och m.d mera än någon annan klass af menigheten. Ja! en stor del af den förmögenhet, som blifvit sammansparad af de industriidkande manufakturisterga och den spekulerande köpmannen, hade fallit i jordbrukarens händer, och ökat värdet af de åkerland ham ägde. Hvem som blifvit öfyervunnen, hade han delat rofvet. Hvilka lidanden som någorstädes uppstått, hvilka svårigheter som mött andra, hade de privilegierade jordegarne alltid varit ställde utom dessa olyckors områden. Deras mål hade ständigt vait, att bestämma ett visst pris för produkterna af deras jord utan det ringaste afseende på konsumenternas medel, att förskaffa sig dem. (Hör, hör!) Det har varit sade den aflidne Sir Robert, de förra regering rnes visa afsigt, att hålla priset på hufvudartikeln för folkets föda så lågt som möjligt. Men hvad hafva nyare lagstiftare sagt? Jo, att deras enda och hufvudsakligaste mål var, att hålla spanmålspriserna, icke så låga som möjligt, utan så höga som man kunde, för att under alla omständigheter, i alla årstider, gifva producenten en vinst och bilda ett pris, hvilket, hända hvad som ville, alltid skulle gifva em fyerdrifven ränta åt jordegaren. På denna princip, hade han redan sagt, hade M:r Pitt med framgång grundat sin förvaltning, men systemet hade då börjat att förändras. Det var otvifvelaktigt sannt, hade han sagt, att räntan af jorden måste minskas genom den slutliga införseln af spanmål. Detta betvillade likväl talaren (Dr Bowring). Erfarenheten visade, att länder, der man icke hindrar spanmålsinförsel, voro de, i hvilka jorden är i högsta värdet, i hvilka folket är lyckligast och i hvilka slöjdidkaren har de bästa arbetslönerna; (biall, i hvilka köpmännen erhåller de jemnaste och säkraste förtjensterna, i hyilka allmänna lugnet minst störes, och i hvilka det finnes det största individuella och allmänna välstånd. (Högt bifall.) Sir Robert hade fortfarit: Det beslut, som nu föreslås, om det fattas i silt nuvarande skick, skulle förstöra manufakturerna, och landet skall således komma att deraf mycket försämras; säd skall väl växa, men en fattig befolkning blifva den enda afnämaren. Ja, säd hade vuxit, men pauperismen hade uppvuxit i en ännu snabbare progression. (Hör!) Jordegarne hade hållit uppe sina räntor och arrenden, men eländet hade öfvervä ligat hela landet (hör, hör!) och nu har man kommit så långt, att man med skam och förvirring måste erkänna, att hvar sjunde individ ilandet var beroende af allmänna barmhertigheten. Kunde väl ett sådant örhållande fördragas i ett samhälle, som skröt med sina institutioners grundlighet och med allmänna tänkesättets styrka? Var ej allmänna opinionen nog stark, att undertrycka så oformlig olycka som denna? Kunde ett sakernas skick fortfara, i hvilket den dygdiga och arbetsamma mängden måste nedsjunka allt djupare uti eländets och bekymrens afgrund, och kunde man väg säga dem, att det icke mer fanns offentlig dygd, of fentlig kraft. offentlig fosterlandskänsla för al4 nd