Aftonbladet – 28 mars 1843, sida 1

Friherrinnan. Det tyckes mig, som de stackars männen i dag få uppbära hela de unga herrarnes goda lynne. Grefven. Om du åtager dig deras försvar, min syster, så vill jag hoppas att det blir uppriktigare, än när du nyss uppträdde som hofjunkarens advokat; lofva mig det. Baron Sifverstrahl. Hennes löfte tjenar till ingenting i det fallet, min bror, ty hon brukar sällan hålla sina löften. Hon har så svagt minne, stackars Louisel Friherrinnan. Vacker beskyllning af en mant hvad har jag sagt någon gång om den sorten folk ? äro de sig ej lika? äro de ej afskyvärda ibland? eller hur, Mathilda? Grefvinnanr. Jag är af alldeles motsatt tanka, min söta Louise. Friherrinnan. Motsatt tanka? min Gud! du är objelplig, min lilla svägerska; du har ej den minsta esprit de corps! Kammarjunkaren. Denna esprit de corps hindrar likväl inte damerna att ibland vara rätt elaka mot hvarandra vid tillfälle. Till exempel, när papegojan hos ministern i går aftons flög upp och satte sig i gamla statsrådinnan Pionfelts turban, och med näbben i ögonblicket ryckte bort en af den värda fruns löslockar, var det just några af fruntimren, som mest skrattade åt äfventyret. Det var också rätt besatt; jag hviskade sakta i örat på den qvicka fröken Z... kaka söker maka, Nest ce pas?, . Löjtnant Lejonklo. Kammarjunkaren är, i sanning, väl försedd med ordspråk både på fransyka och svenska, det måste man erkänna. På detta sätt skrattade man och skämtade nåot litet på sin nästas bekostnad äfven, och slutigen kom Mathilda att nämna för sin svägerska len vackra gåfva hon fått, samt beskref rubinnåen, tacksamt berömmande sin mans artiga frikoa tighet. Friherrinnan ville se smycket och grefs ven bad sin fru visa det.