Aftonbladet – 24 mars 1843, sida 2

således ej dröja längre, utan miste störta si; ut bland sina dödsfiender, bärande sitt käraste barn i famnen, och utan något annat vapen är en yxa. IHan klättrade upp till ett fönster, er riskög låg der nedanför och glödde, men har slällde sig upprätt i fönsteröppningen, slöt sir gosse hårdt i famnen och hoppade ner, det lyckades och han flydde åt kyrkfjellet: Nu vågade sig Grönländarne efter den flyende; hela massan som nu fann att Ungertok och hans son voro de ende, som ännu lefde, rusade från brandstället för alt få mörda dem. Zen nordbon var stark och vig, och lopp un dan så hastigt, att nästan alla hans förföljare tröttnade, han hörde deras vilda skri långt bakom sig och ilade framåt, bärande det gråtande barnet. Snart tyckte han likväl att det tystnat bakom honom, och han stannade för att hemta andan; han fick då se, att han hade en förföljare efter sig, en man, beväpnad med pil och båge, och som stannade för att sigta. Nu började åter hans flykt, och snart kom han till den lilla sjön, som ligger långt uppe på kyrkfjeilet; marken var der slätare och hans krafter medtagna, han började således att springa längs efter sjöstranden, under hopp att den svarta mannen, som förföljde honom, skulle tröttna; men nej, han tröttnade icke, utan ropade efter den flyende hotelser och vilda afbrutna meningar. Ungertok fick genom dessa ord veta, att hans förföljare var broder till en af de Grönländare, som blifvit dödade vid det nattliga mötet på Apeiterik; nu måste han fly, nen krafterna svigtade, hans son låg så tung i ans armar; barnet hade somnat af trötthet och utmattning, allt närmare kom Grönländaren. Un