Aftonbladet – 23 mars 1843, sida 2

Befallningshafvande tillstyrkta förklaring, att landtmän ej ägde, på grund af 4832 års Kongl. förordning, utföra andra än egna produkter samt icke heller befatta sig med export deraf på hertigdömena Schleswig och Holstein, och anmodade Kollegium, af sådan orsak, under d. 6 April detta år, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att vid sockenstämmor eller inföällande häradsting låta i berörde omständigheter. öra landets invånare i de delar af länet, hvarifrån ågon betydligare afsältning af skogseffekter äger ru samt derefter med deras yttranden till Kollegium inkomma och för egen del anmäla, om Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i anledning deraf hade något att tillägga hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i denna fråga förut i underdånighet anfört. Till följe deraf, har Konungens Befallningshafvande, under deu 8 i sistl. månad, insändt så väl de vid Tingen i Tunaläns, Norra Möre, Handbörds, Stranda, Södra Möre, Norra och Södra Tjusts härader hållne protokoller öfver de yttranden, som dels af enskilda, dels af ombud för socknarne i dessa härader blifvit i ämnet afgifna, som ock en af Calmar stads Handelssocietet, efter erhållen kännedom af berörde yttranden, till Kongl. Maj:t ställd ytterligare skrift i ämnet. Af nämnde protokoll inhemtas, att invånarne i berörde härader af Calmar län enhälligt förklarat, att den år 41832 medgifna frihet för invånarne på landet att utföra ortens produkter haft ett högst fördelaktigt inflytande på priset och afsättningen af deras skogseffekter, som utgör den hufvudsakligaste afsättnings-artikeln från detta län, till bevis hvarpå vid Handbörds häradsrätt blifvit uppgifvet, att för samma slags bräder, för hvilka år 1830 endast betalts 4 Rdr 32 sk. å 5 Rdr Rgs per tollft, nu, utan afprutning, erhålles 7 Rdr 24 sk. Rgs och deröfver; att det icke kan betagas bemälde invånare att afsätta sina varor till den, som bäst betalar dem; att då endast några få å landet äga egna fartyg, skulle rättigheten för landtmän att utföra ortens produkter blifva utan serdeles värde, om icke fartygsägare på landet finge utföra andra, landtmän tillhörige eller af dem uppköpta, varor, samt att, i stöd af hvad anfördt blifvit, invånarne ägde det hopp, att hvad som visat sig leda till allmänhetens sanna fördel och bästa, icke måtte undertryckas till vinst för några enskilda. Dessutom hafva åtskillige af bemälde invånare i underdånighet anhållit, att, i stället för att förbjuda landtmän att afsätta sina produkter på hertigdömena Schleswig och Holstein, den landtmän medgifna rättighet att utskeppa sina produkter måtte utsträckas till alla vid Östersjön belägna utrikes hamnar. Uti de härvid af Calmar Handels-societet gjorda underdåniga påminnelser, har Societeten sökt ådagalägga, att af 4832 års Författning icke kan dragas den slutsats, att de, som äro bosatte å eller vid köpingar och lastageplatser, äga rättighet att uppköpa och till inoch utrikes ort transportera och afyttra landtmannaprodukter ; att, om sådant blefve medgifvet, skulle det leda till stapelstädernas undergång, enär dervarande handlande icke kunde underhålla täflan med de förra, hvilka icke vidkännas dryga stadsutskylder, transportkostnader och omlastningskostnader, utan kunna direkte utföra landets produkter; att med Danska staterna ej kan förstås annat än Danska öarne, men ej hertigdömena Schleswig och Holstein; att orsaken till trävarornas stegring ej bör sökas i den landtmän beviljade exporträttighet, utan i stegrade priser på egendomar och i sammanhang dermed på skogseffekter, hvilket åter härrörde af en ökad penningetillgång, och att, oaktadt antalet af stadens handlande och fartyg förökats sedan 41832, handeln med skogseffekter på utrikes ort varit förenad med stora förluster, serdeles i år, hvilket Societeten ansett vara en följd af den utan all beräkning från landthamnarne skedda export, hvarigenom prisen på trävaror utrikes skall fallit öfver all föreställning; på grund hvaraf och under åberopande af den tablå, som tullkammaren i Calmar meddelat och Konungens Befallningshafvande insändt öfver exporten från köpingar och landthamnar i Calmar län, Handels-societeten trott sig äga desto större skäl till sin underdåniga ansökning, som innevarande år flerc skeppare, med dels af dem i landthamnarne för egen räkning uppköpta och dels i frakt för åtskillige skärgårdsboer vid sådane hamnar intagne laster, efter erhållen förpassning på inrikes städer, seglat till utrikes orter, utan att ens beröra de ställen, på hvilka förpassningarne lydt. Konungens Befallningshafvande har för egen del anmält, att hvad länets invånare på landet anfört, vore af natur att ej påkalla vidare utlåtande af honom, enär både hans och Handels-societetens framställningar hufvudsakligen afse bestämmandet af hittills saknade kontroller. Kollegium har, för en fullständig utredning af ifrågavarande ärende, ansett sig först böra yttra sina tankar, huruvida rättigheten att utföra rikets produkter och tillverkningar kan, efter hvad Konungens Befallningshafvande i Calmar län sökt ådagalägga, betraktas såsom ett stapelstädernas handlande medgifvet privilegium , hvarifrån något annat undantag ej äger rum, än det Ridderskapet och Adeln på grund af dess privilegier medgifna, att utskeppa egna produkter, samt derefter tillse om och i hvad mån den genom 1832 års Förordning medgifne utsträckning af rättigheten att utföra landtmanna-produkter och till verkningar varit af menlig ver kan på stapelstädernas rörelse i allmänhet samt serskildt på Calmar stads handel — ?——LAL —-—ÖÅ ag