Aftonbladet – 23 mars 1843, sida 2

kan hade tystnat och det frodiga gräset växte öfver , ruinerna. Likväl försvarade Ungetok den lilla kolonien mot vildarne, som, fege af svaghet, ej vågade att öppet anfalla den väldiga stam af främlingar, som nedsatt sig på deras stränder. Nordboerna lefde således fruktade och hatade, menlikväl starka genom sitt mod och sin enighet, midt i ett land, uppfylldt af fiender. På ön Apeiterik, just i mynningen af den fjord, i hvars fokus Kakutok låg, hade Grönländarne ett hufvudläger; de hade således vågat sig nära intill Nordboerne, ett bevis att desse ej voro manstarka. Ofta yppade sig misshälligheter mellan begge nationerna, än om fiskvattnen, än om rättigheten till de djur som fångades i stenfällorna, och än om boskap som Grönländarne sköto eller sårade på betesplatserna; men misshälligheterna hade ej ännu utbrutit till öppen fiendskap. Dock en händelse gjorde slut på denna skenbara fred. Ena sommarafton, då ännu solen kastade sitt vänliga sken öfver de gröna fälten och på Kakutoks kyrka, som väldig och stark stod der lik en kämpe i sin grå rustning och speglade sig i fjordens klara vattenspegel, gled med ljudlösa årslag en kajak eller grönländsk båt inåt viken. Uti kajaken satt en grönländare klädd i sin skäl skinnsrock och beväpnad med sin båge och sina pilar. En nordländsk gosse satt på udden nära kyrkan och blickade förnöjd utåt sjön, han stördes i sina drömmar genom åsynen af kajaken och den dvärglika mannen deri, sor inträngde så djupt i fjorden. Grönländarens ändamål var att skjuta foglar, men han felade många gånger och förlorade sina pilar, som efter långa bågskott dykade ner i vattnet utan att hafva rubbat en fjäder på sitt mål. Gossen smålog; det var naturligt att han skulle känna ett ärftligt förakt för detta dvärgslägte och hat till dem som lönmördat så många af hans fäder, slägt och vänner; detta gjorde att han började håna grönländaren