Aftonbladet – 23 mars 1843, sida 2

stinerade till någon af de, i förordningen uppräknade utländska orter; hvarförutan magistraten, med anmälan, att af de persener, hvilka befattat sig med berörde öfverklagade export, endast två uppgifna egendomsinnehafvare, nämligen majoren grefve Posse på Björnö och ryttmästaren F. Hultenheim på Fredriksberg, hafva egna skogstillgångar af den betydenhet, att de af dem utskeppade trävarulaster kunnat härröra från samma tillgångar, närmare utvecklat de, af handelssocieteten öfverklagade olägenheter, som uppkommit för Calmar stads exporthandel med trävaror, hvilken utgör Calmar stads förnämsta rörelse. För egen del har Konungens Befallningshafvande anfört, att rättigheten att till utlandet utföra och försälja svenska jordens produkter varit sedan äldre tider tillbaka enkom förbehållen stapelstädernas handlande, hvilka deremot blifvit hårdare beskattade och pålagda skyldigheter, att bekosta och underhålla hvarjehanda för deras utrikes sjöfartsrörelse nödiga anstalter, såsom tulloch våghus, hamn och bryggor m. m.; att visserligen Ridderskapet och Adeln tid efter annan erhållit försäkran att låta utskeppa de varor. som de hafva uti uppbörd af deras egna arfvegods och förläningar, så ock trädvirke och annat,som de af deras egen skog kunna komma tillväga ; men att om denna urgamla undantagslag blifvit såsom ett priviiegium för adeln under seklers lopp bibehållen, så sYnes billigheten hafva kräft, att stapelstäderna å sin sida bibebållits vid den i allmänhet dem medgifna exporthandel, hvilken torde vara att anse såsom ett af borgerskapets häfdvunna privilegier; att då, genom 1832 års Kongl. förordning, efter Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes tanka, endast åsyftats att lossa de band, som hindrat ofrälse landtmän att, lika med adeln, utskeppa deras produkter, samt E. K. M.i den besvurna regeringsformens 414 8 försäkrat samtlige riksstånden, att fortfarande få åtnjuta deras privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, syntes med allt skäl kunna antagas, att meningen med högstberörde kungörelse ingalunda varit, att, medelst en oinskränkt tillåtelse för landtmän att uppköpa och till utrikes ort utskeppa svenska produkter, upphäfva eller tillintetgöra den uteslutande rättighet till sådan handelsoch sjöfartsrörelse, som förut, endast med nämnde undantag, varit det handlande borgerskapet i stapelstäderna förbehållet och är att anse såsom deras dyrbaraste privilegium och såsom ett vilkor, icke allenast för deras bestånd och tillvext, utan äfven för deras förmåga, att bära tyngden af de skatter och onera, hvilka blifvit dem pålagda under förutsättning af deras uteslutande skeppningsrätt; men att då likväl visat sig, att högstberörde Kongl. författning, orätt uttydd och tillämpad, samt icke innehållande något korrektiv emot en oriktig tolkning eller eludering, ledt till följder, högst menliga förstapelstädernas handel i allmänhet och särskildt för handeln i Calmar stad, som omgifves af en mängd köpingar och lastageplatser, derifrån landtmannaseglation med lätthet bedrifves, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande funnit sig icke kunna undgå att, med vitsordande af hvad magistraten i Calmar derom anfört, inståmma i handelssocietetens yttrade åsigt om behofyvet af en sådan förklaring af nämnde författning, som med billigt afseende på stapelstädernas privilegierade rätt, närmare bestämmer de vilkor, hvarunder det må vara landtmän tillåtet att till vissa utrikes orter i egna fartyg utföra dess produkter. Vidkommande frågan om de närmare bestämmelser, hvilka kunde anses böra inflyta i den i underdånighet sökta förklaringen, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande yttrat, att om billigt anses, att de, som på landet innehafva fast egendom, må med egna fartyg till Finland, Norrige eller Danmark utföra de varor, som blifvit producerade på deras egen jord, så fordras också, till missbruks förekommande, sådane föreskrifter, som bestämma en vådlig påföljd, t. ex. varans förlust, om skeppning verkställes med af andra jord:gare inköpt gods, eller varorna med uppgifven destination till någon i tillåtelseh inbegripen ort likväl utföras till annan icke lofgifven utländsk plats, äfvensom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansett böra komma under öfvervägande, om icke landtmäns rättighet att utskeppa deras produkter borde vara inskränkt till de Sverige närmast angränsande utländska stater, eller Finland, Norrige och det egenliga Danmark, men icke medgifyen i de under Danmarks krona lydande hertigdömen Schleswig och Holstein, på hvilka Calmar stad har sin betydligaste exporthandel. I afseende på den verkan, som den ifrågasatta förklaringen af 4832 års Kongl. förordning skulle medföra, har Kongl. Maj:ts Befallningshafvanece slutligen anmält, att den visserligen skulle för de personer, hvilka deraf tagit sig anledning att drifva en obehörig exporthandel, vara ganska ofördelaktig; men då utlänningens behof af Svenska produkter derigezom icke kunde förminskas, utan sannolikt blefve lika betydligt som förut, dervid. de skeppare eller landtmän, som äga fartyg, kunde med fördel använda desamma till fraktfart åt stapelstädernas handlande eller till inrikes sjöfart, syntes någon egentligen menlig påföljd för landtmannaseglationen icke vara att deraf befara; likasom anledning icke förefinnes att antaga, det afsättningen och priset å länets skogsprodukter skulle lida genom den föreslagna förändringen. Efter emottagandet af ofvanintagna utlåtande, anåg kollegium tillfälle böra lemnas invånarne å landet Calmar län, att yttra sig öfver den af Kongl. Maj:ts