Aftonbladet – 23 mars 1843, sida 2

och, härmande en sjöfogel, bedja dvärgen att skjuta sig om han kunde. Den lilla mannen blickade vildt på den unge spefogeln, hela elden af hans nationalhat vaknade, han sigtade med sin pil — och den pilen träffade gossen midt i bröstet; han föll tillbaka liflös på klippan, och lik en ond ande gled åter kajaken ljudlös och spårlös ur fjorden och tillbaka till ön, der grönländarne rustade sig för att afslå det anfall de nu väntade sig, helst nordboarne ej någonsin plägade låta en förolämpning blifva ohämnad. Styrelsen i Kakutok var, liksom den förut varit i hela Grönland, ett slags patriarlkalisk republikanism, der ålderdomens och fädernas rättighet öfver barnen täflade med tapperheten och dugligheten om herraväldet, merändels förenande begge, men någon gång, och så äfven nu, var den tappraste och bäste styresman, och fäderna utgjorde hans råd, hans medbjelpare. Gossens mord blef således föremål för en allmän öfverläggning; det funnos många som ville hämna det försåtliga skottet, men Ungetok föreställde dem, att. gossens död mera härledde sig genom gossens eget förvållande, genom hans opåkallade smälek: mot: grönländaren, och att således ett hämndetåg skulle vara orättvist och aldraminst höfvas kristna. Man antog hans skäl och beslöt således att fortfarande behandla sina grannar som vänner och anse mordet såsom hade det skett i våda, Grönländarne, å sin sida, väntade förgäfves på anfall; redan hade deras qvinnor och barn blifvit bortskickade och männen hade uttågat i spridda hopar, för att i händelse af ett anfall kunna föra ett guerillakrig och bakom stenar och backar utlura sina väldiga motståndare; ty menniskan är alltid falsk då hon känner svaghet, men öppen och djerf då Bön känner sig stark — denna regel är beståndande i både den fysiska och intellektuela verlden. å (Slutet följer.) j