Aftonbladet – 21 mars 1843, sida 1

FESTER SAS Or ES Den föregående talaren anklagar mig, och är icke den förste som uppfunnit denna anklagelse, att vår politik i Spanien är osäker, vacklande och utan kraft. Förhållandet är icke sådant. Vi hafva i afseende på Spanien en ganska bestämd politik, (smålöje från venstra sidan,) som jag en hoppas skall befinnas kraftfull. äro öfvertygade, att Frankrike bör lefva i godt förstånd, ja i verklig vänskap med Spanien; vi äro öfvertygade, att detta är för oss ett politiskt interesse af första ordningen. Vi tro äfven, att detta låter sig göra, att det är naturligt, att de båda ländernas minnen, vanor, historiens så väl som geografiens uppmaningar, föra dem båda in på denna väg. Spanien är fästadt vid Frankrike genom fölkets ursprung, genom språket, genom alla moraliska beröringspunkter; Spanien är monarkiskt och katholskt, det har de mest naturliga och säkra föreningsband med Frankrike. Vi tro derföre, att de båda folkens interesse, deras böjelser, deras naturliga tendenser stå i harmoni med hvarandra. Tvenne stora monarker, Ludvig XIV och Napoleon, bafva insett detta och föresatt sig såsom mäl en nära förening cmellan de båda länderna. Ludvig XIV har lyckats, Napoleon har misslyckats. Veten j hvarföre Napoleon misslyckades? Jo, tillåten mig att säga det, emedan han förgrep sig emot Spaniens sjelfständighet och ära. (Talrika bif fallsbetygelser.) Se der hvarföre Napoleon misslyckades i en politisk tanka, som var rigtig och öppen. Men han har icke ensamt misslyckats för sig sjelf, utan äfven skapat stora hinder för de styrelser, som efterträdt honom här i landet. De minnen, de känslor, han cefterlemnat på balfön, hafva mycket skadat den benägenhet, som fanns i Spanien för oss; under Napoleons välde bildade sig der mäktiga partier, fientligt verksamma emot Frankrike. Se der ett af de största hindren, det största hindret, vi möta i vår politik i afseende på Spanien. Ludvig XIV hade lyckats; men att nu återtaga hans verk, det går ej an. Tiderna äro förändrade. Denna nästan uteslutande besittning, denna half-egande ätt till Spanien hos sjelfva den franska familjen kan ej mer vinnas. Vi måste antaga och hafva antagit tvänne saker i Spanien, den ena ny, den andra ett upplifvadt verk af Napoleon. Den nya är en konstitutionel anda. Den är ej förenlig med en Ludvig XIV politik i afseende på Spanien. Den tål icke något direkt inflytande genom några män i Castilianska rådet, elter några ministrar, eller suveräner personligen. Der folken sjelfva utöfva på sina öden, sina styrelser en stor inflytelse, der blifver detta indirekta och främmande inflytande omöjligt. Alsägom oss derföre för alltid, att utöfva ett sådant som han ägde i Spaniens styrelse. Det är ej mera möjligt. Dessutom har sjelfständighetskänslan hos Spaniorerna ansenligt tillvext; den lifvar nu alla spanska bröst; och j måste äfven beräkna detta, som ej en Ludvig behöfde beräkna. Men derföre behöfven j icke astå ifrån att bibehålla ett förtroligt förhållande, ett godt förstånd emellan de begge rikena och deras regeringar. Nej! ditåt hafVä vi alltid syftat, och skola aldrig upphöra att syfta deråt. Här ingick talaren i en läng föreläsning, om vigten af att temporisera i politiken; och visade att år voro blott ögonblick i staternas öden och utveckling. Han påstod att kabinettet hade emottagit sakerna i ottsädant skick, att blott genom tid något kunde vinnas i Spanien. Det franska partiet var nemligen besegradt. Man säger att vi bordt intervenera för att upphjelpa det åter till makt. Man har önskat att åter uppväcka grälet om interventionen 4836. Vi hafva då, sade han, ttkämpat denna fråga med herr Thiers,som i politiken icke fattas djerfhet och likväl är mera djup och erfaren än de flesta. (Rörelse.) Det är cj konstgrepp, ej. smicker; det är min mening. Vi hafva i denna samma tribun afhandlat det ämnet med herr Thiers, öch. påstått att Spanien vore mera belåtet med att få hjelpa sig sjelf. Innebar detta icke mera aktning för folkens oberoende; var det ej klokare, än att trotsa den nyssnämnda svårigheten i en våckt sjelfständighetskänsla, som Napoleon ådragit franska politiken der i landet. Har cj ändamålet bältre vunnits? är ej inbördes kriget slut och Don Carlos besegrad? Talaren ingick sedan i en jemnförelse om Englands deltagande i Spanska sakerna och visade, att Frankrike gjort mer för det resultat som vunnits, än sjelfva England. År 4840 åter hade man ännu mindre anledning att intervenera i Spanien än 4836. Han gjorde all rättvisa ät den prinsessa, som då i egenskap af regentinna styrde Spanien, och talade mycket om hennes egenskaper, hennes klokhet, hennes slägtskap med franska regenthuset; men oaktadt allt detta trodde han, att man gjort rätt att ej våga en armå, ett: krig, för att äter insätta henne i styrelsen. Vi böra hafva,, sade han, djupare vördnad för nationens sjelfständighet, ja, äfven för förvillelserna af deras frihetsbegär (bifall till venster). Vi trosatt det är franska regeringens pligt att ej använda Frankrikes krafter annat än till att sätta det sjelf i skydd för alla de faror som kunna hota dess stora interessen. Att använda stridskrafter för att gynna det eller det partiet, det eller det namnet. i ett annat land, då ej en gång nationen der är hotad, det hade varit att bryta mot vår pligt. RR RR Nn