Aftonbladet – 21 mars 1843, sida 1

beröfvad allt. Jag har sett upploppet utan motstånd stiga ända intill trapporna af dess palats; all den styrka hon äger i närvarande stund, alla de verkningsmedel, som finnas i hennes händer, har hon förvärfvat genom offentligheten och diskussionen; allt hvad hon gjort, har hon gjort med landets samtycke och medverkan, det fria och öfvertygade landets ; hon har gjort det mi t under edra diskussioner, under elden af edra inkast, i eder närvaro, minoritet och opposition, lika väl som i närvaro af den majoritet, som upprätthållit henne. (Lifligt bifall i centern.) Besinnen då hvem j anklagen! besinnen då hvad det är för en tanka, som j förföljen! det är Frankrikes, det fria och öfvertygade Frankrikes, tanka. (Bifall i midteln. — Motsägelse från venstra sidan.) Det är den, som jag nu försvarat emot eder. Det är djerfheten att anfalia den, som jag tillstår förvånat mig. Denna tanka, denna politik, som j förföljen, hvad är det väl j anklagen den för? Jo, för tvenne stora villfarelser, sägen j, nemligen, att tro och utan uppehåll upprepa, att hela Europa förbundit sig cmot Frankrike och icke kan fördraga dess störhet; att Frankrike, å sin sida är färdigt att svälla öfver sina bräddar och kasta sig på Europa. Se der de tvenne hufvudfel, j förebrån denna politik, detta system. Men, M. H., under 35 års tid, ifrån 4834 till 4833, är det just dessa idter, som jag och mina vänner oupphörligt bekämpat; det är just dessa tvenne ideer, som Casimir Perier anföll och besegrade på detta rum. Veten j hvem det var, som stödde dessa idter? Oppositionen, den dåvarande oppositionen. Vi bestridde dessa idter, framställde i tal lika det, j nyss hört från denna tribun. Hyad den dåvarande oppositionen frambar, var samma idter, samma tänkesätt, samma planer, samma politik, som vi nyss hört framställas. I sanning, det är förvånande; dessa tvenne resultat, dem vi tillkämpat oss i vårt anletes svett, medelst 5 års strider, dessa tvenne resultat: först att Frankrike kan lefva i fred med Europa, att Julirevolutionen icke hotade Europas trygghet, och sedan att Europa, som så länge bekämpat Fransyska revolutionen, icke hotade Frankrikes trygghet, utan kunde lefva i fred med Frankrike; dessa tvenne resultater, som vi tillkämpat oss, dem begagnen j såsom vapen emot oss i dag! Men tillåten mig att säga, deri ligger en otacksamhet, ett uppenbart gäckeri. Jag aflägsnar mig från dessa allmänna betraktelser, och begifver mig in på det egentligen politiska fältet, i den diskussion j börjat. Tillåten mig att lemna åsido, hvad som icke har något värde, dessa beständiga promenader i Ryssland, Österrike och Preussen. (Munterhet och bifallsrop i centern.) Der finnas inga verkliga frågor; jag skall straxt komma till de verkliga frågorna, och jag skall taga dem sådana j framställt dem. Jag börjar med England. Ja, j hafven rätt, England och Frankrike böra i sitt förbund, som är fördelaktigt för dem bäda, behandla hvarandra fullkomligt såsom jemnlikar. Det ena landet bör ej erhålla större fördelar, än det andra. J hafven fullkomligt rätt, det är just på den foten, som vi vilje underbandla, som vi alltid underhandlat med England. (Olikartad rörelse Sjelfva de traktater, med hvilka j beväpnen eder, dem j anfallen, på hvad grund äro. de väl byggda, om icke på reciprocitetens? (Sorl.) -Och den klagan j fören, den farhåga j yttren, har mån äfven hört i Engelska parlamentet. Lord Grey mäste försvara sig emot oppositionens talare, som förebrådde honom, att lemna Fransyska marinen ö!vervigten öfver Engelska flaggan! (Munterhet och utrop från vensitra sidan.) Om j följt dessa saker. M. H., dessa debatter med uppmärksamhet, så skullen j veta, att hvad jag nu haft äran nämna för Kammaren, upprepats två eller tre gånger inom Engelska parlamentet. Jag säger detta i förbigående, och endast för att visa att i våra förbållanden till England, i det förbund som länge förenade och, som jag hoppas, ännu en gång skall förena de båda länderna, har jemnlikheten, ömsesidigheten af fördelar alltid utgjort grundvalen för Frankrikes politik så väl som för Englands Hvad mig angår, så anser jag för en lycka, att här finna tillfälle att med lika ord, lifvade af samma känsla, besvara devälvillga uttryck vi hört inom Brittiska parlamentet i afseende på Storbritanniens förhållande till Frankrike (ganska bra); aldrig skola från min mun utgå ord, som icke värdigt svara emot dem, som ljuda på andra sidan kanalen. Ja, de båda ändernas tänkesätt emot hvarandra: böra vara välvilliga, under det de bibehålla en fullkomlig frihet i sin politik, och, jag har flere gånger sagt det, vi böra icke inlåta oss i någon vänskap, som kan faHa vår politik besvärlig; välvilja, ömsesidigt godt förstånd, men ett fullkomligt och verkligt oberoende i vår politik, det är hvad jag alltid yrkat, hvad jag yrkar ännu i dag. Men det goda förståndet är icke möjligt, om orden icke motsvara handlingarne; förhållanderne kunna icke vara goda, om bittra ord, hatfulla yttranden, våldsamma känslor beständigt uppenbara sig från den ena af de båda tribunerna; språket måste vara lika billigt, lika välvilligt ä ömse sidor; det skall all tid vara det ä vår sida, och jag lyckönskar mig, at! ingen stämma höjt sig att motsäga mig. (Sensation. Jag kommer nu till Spanien. RR a a