Aftonbladet – 21 mars 1843, sida 1

je suis Parisien. Hans utseende var en grof för olämpning mot Parisarne; men som vi ej kund få någon annan, så togo vi honom, på en liter rekommendation, dagen före vår afresa, och hota: de på samma dag väl ett halft dussin gånger at köra bort honom. Den polisordning, som tvan; honom att betala sina skulder innan han lemnad Odessa, tycktes han anse serdeles hård; och under hela den tiden han var hos oss fortfor har att omtala, det han måst förslösa trettio eller fyra tio rubler, innan han kunde resa. Vi borde hat va försett oss med proviant för hela vägen til Moskwa och äfven med kokkärl; men vi försummade det och medförde blott te och socker, en tenntekanna, två tennkoppar, två tenntallrickar, två knifvar och gafflar samt några Bolognakorfvar. litande, liksom Napoleon, då han inföll i Ryssland, på att kunna fylla bristen genom furagering:. Innan vi började vår färd, fingo vi en försmak af svårigheten att resa i Ryssland. Vi hade beställt fosthästar trenne gånger och skickat efter dem både morgon och afton, men fått till svar, att inga funnos inne. Då vi för tredje gången blefvo svikna, gick vår Vän, den spanske konsuln, emedan vår egen konsul icke var i staden, med mig till postdirektören och fann, att under den tiden, som de sagt, att inga hästar funnos inne, mer än ett hundrade utskickats. I stället för att förebrå dem deras skurkaktighet, talade han ganska höfligt om saken, betalade hvad hästarne kostade, gaf dem en dusör af tio rubler, och erhöll att löfte vid alla helgon i Rysslands kalender, att de skulle komma vid dagbräckningen nästa morgon. Följande morgon klockan åtta ankommo hästarae, fyra små, lurfviga, vilda kreatur, hvilka aldrig