Aftonbladet – 10 mars 1843, sida 1

pression så rörande, alt jag sjelf blef öfverraskat och förtjust. Jag beslöt att öfvervinna min blyg samhet, alt sjunga offentligen. Detta beslut måste jag likväl dölja för honom jag ville njuta af hans öfverraskning. Jag bjöc derföre tillsammans alla sem jag kände till cr stor konsert; de mest utmärkta artister skulle låta höra sig. Jag höll i hemlighet en repetitior med den, som ackompanjerade, och innan mar visste ordet af, lät jag honom börja. Jag vågade ej betrakta Ernst. Han sade sedermera, att har trodde jag blifvit tokig, då han såg mig träda fram till instrumentet. Mitt hjerta slog så häl list, att jag trodde jag skulle få blodstörtning: jag var så rädd att icke lyckas! Det gällde li! och död, det gällde att behaga honom. Jag lyckades; jag rönte en oerhörd framgång, jag väckte en entusiasm, så mycket större, som ingen anat min talang. Ni känner Paris, ni vet hvad det är alt komMa i ropet; man talade endast om mig, man täflade om det nöjet att få ta emot mig, att bli emottagen hos mig. Jag tillstår det, Alfons, jag var berusad. Efter min konsert, då alla rest hem, syntes Ernst så stolt, att jag icke tviflade på alt han var intagen al milt mod. — Ni har varit sublim, sade han till mig; jag har aldrig hört något så fullkomligt; jag är stolt öfv:r er. 0, hvad. jag kände mig godtgjord för mina uppoffringar! Huru upplöjd jag kände mig öfver alia varelser! Min kärlek tilltog i styrka. Vi, qvinnor, vi sälta kärleken i allt. Det är en oupphörlig tanka, det är målet för alla våra handlingar; se der orsaken, hvarföre vi äro ensamma i verlden, då vi icke mer ega kärleken.