Aftonbladet – 9 mars 1843, sida 2

Då en med sådana företräden utrustad artist ftentligen låter höra sig, är det naturligt, att den stora allmänheten hufvudsakligen lofvar sig tillälle att beundra den öfvade virtuosen, musikvännen att få erkänna den tänkande konstnären: ett dubbelt problem för konsertgifvaren, hvilket j är så lätt att lösa Vanligtvis väljer man större delen af sin repertoir bland dagens produker, blandade med några få gedignare numror för kännarens räkning. Härigenom uppdrages en skarpt markerad gränslinea mellan kännaren och dilettanten: det ena partiet betraktas såsom ett slags musikalisk aristokrati, under det man endast är betänkt på att med namnam hålla det andra vid sodt mod. Imedlertid torde det finnas flera tonverk än man vanligen tror, hvilka, i det de insalunda lemna den stora allmänheten ointresserad, tillika tillfredsställa den mera bildade konstvännen, och mycket, som för 40 eller 43 år sedan ansågs alltför lärdt för konsertsalen, har nu blif. vit inhemskt der. Sådant är förhållandet med Mendelsohns konsertouverturer, Beethovens simfonier m. m. Dessutom finnes väl numera knappast en amatör med någorlunda öfning, som ej spelar Beethovens trios, duetter o. s. v., hvilka fordom ansågos för så obegripliga och bizarra. Detta tycks bevisa, att publikens receptivitet för sod musik är större än man gemenligen föreställer sig, och att orsaken till den så mycket omtalade svårigheten, att våga offentligen producera haltfullare konstverk, mera bör tillskrifvas konstnärerna än allmänheten. Då vi tillämpa dessa reflexioner på Hr DA:s konsert, så tro vi ej, att han skulie blifvit lidande genom en med mera omsorg vald repertoir: bland de 9 pjeserna, som bildade programmet, voro endast 2 eller 5 af något högre värde. Imedlertid händer ofta, att våra konsertprogrammer ej innehålla någon enda gedigen nummer, och man bör i alla fall hålla Hr DA. räkning för dessa få mästerstycken. Konserten börjades med Beethovens herrliga ouverture till Leonore. Hvilken förträfflig exposition af operan bildar ej denna ouverturel huru grandiöst inträder ej den majestätiska slutsatsen efter instrumenternas tumultuariska strid, och upplöser allt i jubel och triumf! — Utförandet af denna svåra komposition var lyckadt. — Efter ouverturen uppträdde konsertgifvaren med en violin-konsert af eget arbete, första allegron. Hade kompositionens värde motsvarat exekutionens, så skulle pjesen utan tvilfvel hafva varit ett rmästerverk. Detta var i ref:s tycke likväl ej förhållandet. Förf. har vid dess utarbetande visserligen blott följt samma principer, som de flesta moderna komponister; men en talanz, som Hr DA., borde ej vandra på en stråt, som är så nedtrampad, att ingen blomma, ingen frisk grönska mera står alt finna derpå. Orkestern får i solon ej nedsjunka till en slaf, som blott bugar och svarar ja till allt hvad herrskaren yttrar, och i tuttin begagnar sig af hans frånvaro för att rätt öfverdådigt agera herre. Hvilket behag, hvilket dramatiskt Uf lieger ej uti den dialog, som i de bättre konsertpjesernas soli ömsom föres mellan principalstämman och ackompagnementet, ömsom blott mellan orkester-instrumenterna, under det att solisten ackompagnerar med lysande passager och figurer, och hvarigenom äfven det briljanta erhåller betydelse! Det är för violin-musikens vänner en saknad, att de herrliga Spobrska konserterna nästan aldrig mera upptagas; äfven Rodes och Kreutzers finner man ej mera på programmerna, sedan Hr Berwald så sällan låter oss höra sitt mästerliga föredrag af dem — Hvad utförandet af den ifrågavarande konserten vidkommer, så var det den förtjenstfulle konstnären fullkomligen värdigt: det utmärkte sig genom energi och liflighet, genom behag och känsla, ehuru en mera gedigen komposition skulle gifvit konsergifvaren tillfälle, att rikare utveckla dessa egenskaper. TI teckniskt hänseende bör den rena intonationen (med undantag af ett par svårare dubbelgrepp), elegansen, säkerheten och precisionen erkännas. — Efter denna nummer utförde herr Belletti Leporellos förträffliga aria ur Don Juan: Madamina! il catalogo e queston, på ett ganska tillfredsställande sätt. Imedlertid togs tempot så väl uti allegron, som uti andanten något för fort. Det fina skämt, den förtrollande gracie, som råder i denna komposition, och den idealiska skönhet, som är gjuten öfver det hela, fördrager ovilkorligen ingen hård medfart, utan erfordrar den högsta delikatess i behandlingen. Uti andanten, hvartill Mozart med så fin takt valde den fornfranska stylen, går den kastilianska gravitn förlorad genom det för hastiga tempot. Måhända äro ock hos ingen tonsättare tempi så svåra att träffa, som hos Mozart. — Komposition och föredrag förfelade imedlertid ej sin verkan på publiken — arian besärdes enlig Svensk att upplefva denna dag! — Jag kan blanda Pa