Aftonbladet – 9 mars 1843, sida 1

landen fri åt detta håll, utan ansett sig böra införa Religions-reglementen. Man är öfvertygad om, att i Kemien ligger någonting visst och verkligt: derföre har man ej haft betänkande vid, att låta menniskorna grunda och försöka sig derpå, bäst de gittade och förstode. Man tror på Historien, och hyser ingen bälvan för att låta kritiken svänga sin fackla öfver alla århundraden. Man tror på i ysik och Astronomi, och låter Newton upptäcka lagen för verldskropparnes rörelse, hvilket han raåhända aldrig gjort, om han sett sig bunden af någon förut uppgjord och vid vite al t ox. landsförvisning påbuden Statsfysik. Man tror på Geografien, och låter Ritter skrifva de mest omhyälfvande theorier för die Erdkunde. an tror på allt — blott icke på Gud och Christendom. De äro icke, menas det: derföre måste här reglementeras, på det att dock någon religion måtte vara till. Leo X:s fabula de Christo, står som ett spöke framför alla prolaters och kyrkostyresmäns sinne. Med Leo anse de, alt tron faller i och med själens fria flygt till Gud. Det vissa är, att icke Tron, den heliga och sanna, faller: men Trosreglementena falla. Må ordet en gång uttalas: Statsreligion cch Prelatur äro till för hvarandras skull: de stå begge och falla begge med hvarann. Luther trodde på Gud och Christendom. Derföre var han just den, som störtade Katholicismens grundsats om Statsreligion-ideens nödvändighet. Han ville, att menniskorna skulle undervisas, men ingen mensklig sats eca annan myndighet, än den, som kunde deråt förvärfvas genom öfvertygelsens makt på själen. Må man läsa Lulhers lilla kärnafulla skrift om verldslig och andlig öfverhet så får man se den mannens tankar så uttalade i denna väg, att allt bibehållande om föreställningen, det Statsreligionens id6 skulle ega robinnerst i Lutherdomen, försvinner som en tom dröm. Må man också höra hvad sjelfya den renlöriga kyrkans nu lefvande kanske lärdaste och frommaste theolog, Neander, säger om symboliska skrifter, betraktade såsom trosreglementen. Han kallar dem en Gräuel. Huru kommer det till, att i heia den Christna historien står för betraktarens sinne intet skönare än de första seklerna, Christendomens barndom? Huru länge varade denna ljusa, himmelska dager? Till uppkommandet af en Stats-ehristendom inom romerska riket, en Riksreligion, som fick makt alt säga: de öfriga lärorne äro kätterier! I och med sättandet af Statsreligion är Kätteriet infördt i verlden. Jag ber dig lägga vigt på denna anmärkning, hvars analogi du skall igenfinna i något, som jag har att såage dig litet längre fram (i EH). i och med Statsreligion, eller införande af Trosreclementen, är trons egen lefvande kraft i själarne försvagad, och läran öfvergår snart ull apathi, indifferentism och nihilism. Orsaken är, alt då religionen icke får fattas med andens fria forskning, kan tron derpå icke blilva en sak för öfvertygelsen. Ben bliv, blott till för Minnet och Utanläsningen. Trosreglementets paragrafer äro af prelaturen, som utgifvit dem, alldeles icke meddelade för att begripas — det säges på flera ställen tydligt —: men de skola läsas utantill, för att med munnen utsäsas vid de högtidliga tillfällen, då denna slacs rhetoriska dekoration anlitas. Det är också härigenom det högst bedröfliga inträffat, hvilket bevisat sig vara ett återkommande faktum, all Orthodoxi kommit derhän, att i verkligheten betyda detsamma som Död bokstaf, och vara synonymt med det Liknöjda lugnet iförsamlingen; hvaremot lifaktighet, öfvertygelse och kraft ingenstädes befunnit sig annars än i de s. k. kättarnes leder (och så länge de varit hålline för kättare).