Aftonbladet – 9 mars 1843, sida 1

Vi beh öfva blott påminna oss hvad påfven Leo X en gång sade åt sina förlrognaste: vhyvar och en af oss vet,, anmärkte han, huru mycket fabeln om Christus gagnat oss. På natholicismens eller den Prelatensiska horizonten är läran om Gud och Christus ingentinz annat än en fabel. Men om hvad, som är fatel, hyser man ganska naturligt den öfvertygelsen, att menniskorna icke skulle med sin ande omfatta det, derest de icke hölles dertill genom pibud, befallningar och ett reclemente, som utstaekade hvad man — vid vite — hade att tro och länka, såväl om fabeln i det hola, som om hvarje dess detalj. Och ett sådant Reglemente är Statsreligion. Vore man fullt öfvertygad om, att Gud är en sanning och Christus icke en fabel, så skulle man aldrig kunna förfalia till något sådant, om yrkandet af dylika reglementens nödvändiehet. Ty man skulle då begripa 1, alt det sanna om Gud och Christus måste låta sig finna af den åt sanningens sökande hängifne anden, visserligen ej utan arbete, men dock kika så väl, som all annan sanning skänker sig åt den trofaste tillbediaren och nedsänker s i den redligt begärandes sinne. Men lika så visst som denna andens frihet, endast ledd af Guds eget ord, förer rakaste vägen til Gud, dess hem; lika så ovisst är det, huru mycket uti Reglementena blefrve al anden bifalieb som sanning, derest forskningen finge gå den vägen. Men nu är det just sina Reolementen man är rädd om: det är åt den man vill hafva bifall af menniskorna. Det är derföre man är så mån om Statsreligion. Dess nytta och afsigt består uti, all tvinga andarne efter de uppgjorda föreskrifterna. månne väl läran om någonting annat förfaller, försämrar sig, försummas eller går om intet, derföre, alt den öfverlåtes åt menniskoanden ati bedrifvas med forskningens fulla frihet och den dermed alltid följande sinnets lefvande kärlek för saken sjelf? Visserligen icke. Det finnes ingen Stats-kemi, ingen Stats-botanik, ingen Stats-astronomi, ingen Stats.... (insätlt hvad disciplin du behagar). Staten är blott ancelägen om, att lärare finnas, som meddela undervisning i alla dessa ämnen; men reolementerar icke hvilket kemiskt, botaniskt, mathematiskt, historiskt, astronomiskt o. s. Vv. system, vid vite, skall föredragas vid utlärandet. I Gaiileis och Torricellis tid fans verkligen något ditåt: prelaterne ville icke då tillåta oss omfatta den tanken till astronomiens förbättring, att solen stode och jorden ginge. Sedermeoera hafva likväl vetenskaperna i alla grenar (utom den theolsgiska) gifvits lösa. Och det kan alltid frågas: har någon enda glömts eller försämrats härigenom? Eller hafva menniskorna lidit derpå? Utan tvifvel ieke. Och hvarföre icke? Jo, helt enkelt derföre, som jag tror, att menniskosjälen alltid öfverlemnar sig åt verklighet och sanning, så fort hon allenast får. Och hvarföre gör hon det? Huru kan hon hafva detta ädla, djupa, himmelska begär, hon, som är fallen? Orsaken är tydlig och nära: själen gör det icke al sig sjelf, men Gud står oaflitlist och klappar på den fallnas dörr. Han älskar den fallna. Jå nu alla tiders fvade vittnesbörd bevisa, hvilken hög förkofran vetenskaperna om aliting I veriden vunnit genom att öfverlemnas åt forskningens fulla frihet (hvilket är detsarama, som att öfverlemnas åt Guds ohämmade inverkan på själen); huru kan man då föreställa sig, att vetenskapen om det alirahögsta, det allraangelägnaste, det för oss alla vigtigaste, käraste, bästa — om Gud, om vårt eget Lif och Saligheten — skulle försummas, falia, eller gå vilse genom en dylik frihet? Jag säser min fanke rent ut: det är, för att man icke trott på Christendomens sanning i bottnen, som man hållit angeläget o att icke lemna