Aftonbladet – 3 mars 1843, sida 1

ett instrument och derföre funnit på den utvägen att höra, — något som dessutom han ej gerna kan låta bli. Det är imedlertid af dessa vetenskapsidkarepy, som en tonkonstnärs lycka beror, och ett leende från deras mun, en applåd från deras tjocka händer, utgör hans belöning. De fyra notariussarne svettas i många timmar och malträtera sina stackars fioler, endast för att göra dem ett nöje, och herrar kännare sitta der och låta sönderfila sina örhinnor, blott för att bevisa, att de äro konstvänner, det vill säga, troende, som låta sig behaga att genomgå tortyren och lida en musikalisk martyrdöd för sin tro. Slutligen komma skrifvarena, det är nemligen sådana, som skrifva musik, hemta sina inspirationer ur bläckhornet och sätta upp sina tankar med trettiotvåendelar och taktpauser; med ett ord, en som sätler, hvad andra skall göra och resten höra. Dessa herrar kunna generalbasen och kontrapunkten och hafva ett synnerligt nöje i att vår kamrer skall få svårt med fingrarne; de äro stora skälmar och lägga sina gudomliga inspirationer så nära stallen de kunna, så att kamrerarnes lillfinger måste vara i beständigt lirkande rörelse för att uttrycka hvad den stora mannen känt i sina känslors öfversvalining. Ifan har imedlertid intet ondt deraf, ty det kostar honom knappt någon möda, att sätta tre strekar på skaftet och en på notens hufvud, men den stackars kamrern, som skall göra musiken,, får veta hvad det vill säga. En sådan författare blir med tiden odödlig i samma mån som han kluttrat tält med noter och krånglat in fingrarne på exekutörerne; dessa herrar, nemligen, älska alltid den tonsätta