Aftonbladet – 2 mars 1843, sida 2

utan säker utsigt på pension eller annat embete. Det heter derefter att de öfriga utnämningarna, med undantag af biskop Heurlins, gjort blott ett ringa intryck på oppositionen; — mot honom ensam, mannen af den oomkullstötliga kraften,(der unerschitterlichen kraft), har denna nu dagligen riktat sina anfall, och man påstår, att mannen phvarken förstår politik eller administration, utan att hans talenter inskränka sig till en viss parlamentarisk förmåga att tala ex tempore, men att han för öfrigt är ett viljelöst verktyg åt absoluptismen. (Brefskrifvaren har naturligtvis ej omtalat något som visar, hvaruti talenterna skulle bestå, eller på hvad sätt de blifvit dokumenterade. Om i stället för absolutismen blott blifvit nyttjadt ordet: det gamla systemet, så hade den punkten deremot varit tämligen rätt träffad, emedan oppositionens anmärkningar i detta fall stödja sig på faktiska bevis och erfarenhet från sista riksdagen och herr Heurlins förra förordnande.) Härefter talas det om oppositionens vana palt säga allt möjligt ondt om rådgifvarne, som träda in i konseljen, men hvaremot den vid deras putträdavde ofta likasom åt dem utfärdar en attest, hvari den ena eller andra goda egenskapen ,dem tillerkännes., Delta, säges det, har också händt Grefve Mörner, om hvilken det nu heter, att han är en man af heder och god vilja. (Härvid bör anmärkas, att denna egenskap aldrig af oppositionen varit Grefve Mörner bestridd, och att den aldrig anfallit honom; men att ban likväl aldrig varit af oppositionen upphöjd såsom någon organisatör eller statsman.) Slutligen talas det om Handelshuset Sutthoffs et Comp. fallissement, och bifogas dervid, för att gifva en viss färg åt oppositionen, att detta husets chef, Hr Wener plikasom den förut bankrutterade köpmannen Morsing, som sedan tog lifvet af sig, under riksdagen hörde till de häftigaste radikalerna Så pålitligt underrättas Tyskarna om vira förbållanden. Att Hr Morsing var någon häftig radikal eller öfverhufvud häftig bekräftas ej af hans yttranden under riksdagen, och att säga något sådant om Hr Wener torde vara lika svårt, då han knappast mer än två, tre gånger yttrade sig i Ståndet. Men Hr Wener röstade mot anslaget till kabinettskassan, och deri torde man hafva nyckeln till påståendet om hans häftiga radikalism.