Aftonbladet – 2 mars 1843, sida 2

blifva de med skäl mål för afsky, när de icke vilja med fog låta rätta och förbättra sig, utan äflasefter en varaktighet, en oföränderlighet, som allenast tillkommer del Gudomliga. 2:0 Anser jag det äkta (så till ande, sorm kropp, rätta) förhållandet emellan Man och Qvinna vara af Gud sjelf skapadt, menniskosläglet ursprungligen gifvet till upprätthållelse, och följaktligen en genom alla tider gående gudomlig stiftelses Till detta äkta förhållande, eller äktenskap, fordras i första rummet, att det skall vara andligt, heligt och derigenom sedligt. En sådan egenskap kan det icke besitta utan genom en af Guds ande renad kärlek, makarne emellan, hvilken alstrar djup inre öfverensstämmelse, himmelsk trohet, deraf förtroende, och en själarnes sammangjutning till ett, så mycket och på det sält, som för tvenne individer låter sig. göra; hvilket, ringast taget, åtminstone bör sträcka sig såvida, att själslikheten dem emellan är, om icke möjligen fullständig, dock i sin mån större än olikheten. Tikasom bela denna andlighet makarne emellan fordras, för att deras öfriga sammanvaro skall kunna adias till någonting verkligen och på helig grund sedtigt; så är den tillika vilkoret för deras lycka och husliga förkofran. Men framför allt är den oundgänglig för Barnens väl, så ianseende till deras första upphof (enär de både till själens och kroppens anlag födas bättre eller sämre, allt efter den beskaffenhet, hvilken finnes i föräldrarnes ömsesidiga förening), som sedermera till uppfostran, ledning och framkomst i verlden, hvilket allt bhögligen beror på renheten, värmen och förträffligheten af den föräldrakrets, hvaruti de erhålla sin första riktning, för att derifrån utgå till mötande af egna öden. Af denna framställning, satt i sammanhang med hvad i 4:o blifvit yttradt, följer ovedersägligt, att så ofta emellan Man och Qvinna förefinnes ett verkligt ondt, oförnuftigt och i grunden skadligt väsende i deras inbördes förhållande, såsom vid utevaro af sann och andlig kärlek dem emellan, så alt allenast det kroppsliga, krassa, materialistiska, fysiska eger rum; då är detta förhållande icke äkta, icke det af Gud skapade, icke det menniskosläglet ursprungligen till upprätthållelse gifna, icke en gudomlig stiftelse. i Allt hvad man ofta brukar med så stort skäl anföra om Äktenskapets helgd, förträfflighet och oupplösbarhet, slår icke in på något annat, än ett så beskaffadt förhållande emellan Man och Qvinna, som det jag ofvanföre kortligen skildrat såsom det äkta och rätta: angår icke något annat, och bevisar således ock ingenting för något annat. 3:o Rörande Vigseln och den frågan, huruvida det efter vår kyrkas theologiska system är renlärigt eller icke, att påstå Vigseln vara nödig för äktenskapet (den enda synpunkt, hvarunder H. D.C., såsom domstol, kan upptaga frågan), får jag, såsom min egen tanke, åberopa och anföra några ställen ur Joh. Gerhards Loci. Jag citerar Gerhard, såsom den bland alla vår kyrkas kärntheologer, hvars grundlighet och rikhaltighet gör honom till en af de hufvudsaklipaste källor, derur, efter hvad H.D.C. vet långt bättre än jag, alla hos oss gällande dogmatiska läroböcker af högre och lägre slag bafva öst; och hvars orthodoxi för öfrigt aldrig blifvit ifrågaställd, något, som här — då det skall afhandlas, huruvida yrkandet om Vigselns nödvändighet är ett renlärigt yrkande, ieller ej — måste vara sjelfva det vigtiga. Job. i Gerhard har icke betraktat ämnet ytligt eller blott k förbigående. Han har, såsom vi vete, De ConJjugio, Celibatu ct Coqnaiis materiis skrifvit en hel, egen tom om 4468 sidor i qvart, efter Jenaupplagan af år 4623. Hans framställning är lärorik och intagande derföre, att han ärligt anför allt hvad man i theologisk väg kan säga så väl för, som emot Vigselns nödvändighet; hvarefter han slutligen kommer till sin egen tanke. Saken förtjenar nog, att ses ifrån begge sidorna, då man erinrar sig, att Christus aldrig föreskrifvit vigsel, samt alt ingen sådan (Consecratio ecelesiastica eiler Benedictio sacerdotalis) för makar i den äldsta ehristna församlingen egde rum under hela första århundradet, så vidt historien känner; utan utgjorde då mannens och qvinnans inbördes öfverenskommelse (Matrimonialis Conscnsus) nog för äktenskapets afslutande. Somliga påstå till och med, att Vigseln ej infördes förr än år 474 e. Chr. under den romerska imperatorn Antoninus af den romerska biskopen Soter. Andre anse den likväl, på grund af ett bref ifrån Evaristus, kunna ledas tillbaka till år 97; ehuru åter andre, deremot, till följe af ett vigtigt yttrande hos Tertuilianus, tro sig kunna sluta, att LETA RAT KURSER SEN ITE TNE TTO YE SMD SNES TANYA AO nr AAA