Aftonbladet – 2 mars 1843, sida 2

förrädaren; sjung nu en visa, kamrater, desto galnare, desto bältre.n Fångarne började sjunga sina saftiga visor, man skrattade öfverljudt åt honom, som låg i dödsqvalen derborta på britsen; men snart hörde han dem ej mer, döden bredde sin mjuka mantel öfver hans läger, han sof redan godt, då Helje och ett par andra ruskade på honom. Det är riktigt bestäldt, sade Helge; nu, gossar, är det jag, som svarar — alle man på sin plats — nu kommer han, vaktmästaren, nycklarne skramla redan i låsen. Vaktmästaren inträdde, i sällskap med en ung man, det var Julius. M 72, Wirrman, kom framl ropade vaktmästaren. i Wirrmanx, svarade Helje, har varit sjuk hela morgonen och sofver visst nu; vi hafva ej velat oroa den stackaren.n Julius följde vaktmästaren till britsen M 72. Der låg Olavas bror; han sof, det var sant, men han sof den eviga sömnen. Stackars Ludvig hviskade Julius och lade sin hand på ynglingens bleka panna. Trösten hann ej fram före din död — du dog utan det tagande och utan tröst. Om ni besöker Frejelanda komministergård, träffar ni en medelålders man, hvilkens utseende utvisar trefnad oc förnöjsamhet; träder ni in i den vänligt inbjudande byggnaden, träffar ni hans fru, en liten skön blondin, som sitter så troget i sin väfstol och arbetar på dräll till duktyg. Pastorn bjuder er en pipa, frun sätter fram frukost och ändtligen kommer en liten rödblommig gosse, som heter Olof, och vill se på ert ur och höra det repelera, han kryper upp i ert knä och ser. er så ärligt in i ögonen; föräldrarne förmana honom att ej besvära er, men ni, om ni sjelf är far, gångar den lille på knäet och tänker på edra egna små der hemma. Nåh väl, den der hederlige koministern är Julius, hans hustru är Olava som öfvergifvit Rosenhult, för att älska och ä skas tillbaka, och den der lille Olof är äldste sonen. Af komministern får ni veta hela historien; mamsell Agatas emancipation blef ej af, då