Aftonbladet – 25 februari 1843, sida 2

Skulle åter resp. styrelsen finna min anhållan olämplig, vill jag gerna derefter rätta mig. Jag anhåller att fortfarande få vara innesluten i retp. styrelsens värderade vänskap och välvilja. Norrköping den 7 Februari f843. G. Zander., Nu kommer den tredje skriften, om sättet huru denna ansökning upptogs, och som det gentligen lär vara frågan om att besvara: Sistlidne Tisdag, den 44 Februari 4843, vederfors indertecknad den mest kränkande skymf, han i sin efnad erfarit. Östgötha banks afdelningsstyrelse består af herr brukspatron och riddaren D. Reder, fabrikören J. G. Faserström, grosshandlarne O. Eschelsson och Mauritz Philipson samt fabrikören F. Bergvall. Klockan 40 f. m. är vanliga tiden att hvarje Tisdag sammanträda uti banklokalen i W. Eschelssons hus; men denna dag infann sig styrelsen helt oförmodadt kl. halt 40 f. m. och begaf sig, utan att för mig uppgifva orsaken, som annars är vanligt vid oförutsedda händelser, direkte in i sessionsrummet, som är inom mitt embetsrum, såsom kamrerare, och tillslötos dubbeldörrarne genast. Ehuru dagens vanliga göromål! voro ganska betydliga och påskrifter af jourhafvande till vederbörande, som derpå väntade, erfordrades, blef svaret, vid erinran derom, alt de få vänta litet. Ändtigen, nära klockan 44, öppnades dörrarne, och jourhafvanden, herr Philipson, bad mig inkomma. Som jag trodde att vanliga göromål skulle företagas, medtog jag protokollen, för justering och diskontansökningar, till föredragning; men då jag väl var inkomuwen, stängdes åter dörrarne, och brukspatron Reder tog ordet och sade sig vara anmodad af styrelsen (annars vanligt att jourhafvanden äfven är ordförande för månaden), att till mig lemna följande svar på min anhållan, om löneförhöjning till nästa bankår. Detta svar var skriftligen författadt och, som jag på afstånd tyckte, med W. Eschelssons handstil, och upplästes med all möjlig pathos och under en högtidlig tystnad. Som man nekade att till mig utlemna skriften, kan jag endast ur minnet nämna dess hufvudsakliga innebåll, som var: Att styrelsen hade emottagit kamrerarens skrifvelse om påökning i lön, men sådant kan styrelsen icke hos bolaget understödja, emedan kamreraren på ett opassande sält hos magistraten har vågat nedlägga sin åsigt i stadens annaler, angående sättet att fira den nu passerade jubelhögtidligheten, och som den varit stridande emot borgerskapets äldstes och den allmänna rösten, och derigenom åsyftat att skymfa den ädlaste mannen och medborgaren, som gjort detta samhälle så mycket godt, får styrelsen härigenom förklara sin stora missbelåtenhet med kamreraren, och anser styrelsen att, om ock icke kamreraren personligen uppviglat folket till det uppror och oväsende, som i dessa dagar stört samhällets lugn — har dock kamrerarens reservation i magistraten gifvit första anledningen dertill. Icke allenast detta, utan äfven en annan skrifvelse till styrelsen, för 29:e är sedan, hade visserligen varit tillräckliga motiver, att skilja kamreraren från tjensten; men vill ej styrelsen denna gång begagna denna sn rättighet, utan får förständiga kamreraren, att, så kärt det honom är att bibehålla sin tjenst i banken, kamreraren måste hädanefter afhålla sig från dylika opinionsyttringar. Innan hela skriften var uppläst till slut, inkom ena suppleanten, herr brukspatron Pamp (som hade rätt dertill och trodde, att endast bankgöromål afhandlades); men blef genast fattad om lifvet af W. Eschelsson och utvisad till kamrerarekontoret, hvaröfver W. Pamp med skäl blef mycket förtörnad, med uttryck att aldrig mer ingå i det rummet. Min. ansökan om löneförhöjning återlemnades mig sedan af herr Philipson. Jag emottog denna skymf med harm och tystnad, och man skred till dagens göromål. Detta förhållande är jag färdig att med liflig Ed styrka. Norrköping den 48 Tebruari 4843. G. Zander, kamrerare i Östgötha banks-afdelningskontor I Norrköping, rådman och kongl. portugisisk vicekonsul, dessutom representeradt för Norrköpings samhälle vid 4834 års riksdag och i statsrevisionen 41839., 4